Linköpings mest framgångsrika idrottslag genom tiderna är i fritt fall både sportsligt och ekonomiskt.
Så sent som säsongen 2023 var fotbollslaget i en guldposition inför den sista omgången. Nu ligger laget näst sist. Den enda segern kom mot stackars slagpåsen Alingsås som besegrades med knappa 1–0.
Vad är det som har hänt? Är det någon som bryr sig? Detta lag som satte Linköping på kartan även internationellt. När laget tog sitt senaste SM-guld 2017 måste det ha inneburit att laget var ett av världens tio bästa lag. Det var innan de stora elefanterna på kontinenten gjorde en satsning på damfotbollen värd namnet.
Linköping var alltså ett världslag i världens mest populära sport: Fotboll!
På den tiden måste väl publiken ha vallfärdat till arenan. Det måste ha varit trummor, banderoller och sjungande publikhav? Nej, så var det inte. Den publika tillströmningen var ungefär lika knapp som nu. Det var max 1 000 frusna själar på landets i särklass mest ödsliga och trista arena.
Där stod “lejonflocken” denna tappra, lätt ålderstigna skara med gulliga halsdukar och skanderade hejaramsor som hämtade ur Sigge Furst-katalogen. Den övriga publiken bestod (och består) av gamla surgubbar som mig själv och mina kompisar. Gubbar på 55 plus, men som har vett att uppskatta bra fotboll.
All heder åt lejonflocken: Jag förstår det goda uppsåtet att stödja sitt lag i vått och torrt. Men handen på hjärtat, vilka ungdomar lockar man till fotbollsfest med den inramningen? Kan det vara så att den töntstämpeln vill man inte förknippas med som ung och cool fotbollsentusiast? Kan det rent av vara så att nuvarande klack skrämmer bort en yngre och vitalare grupp åskådare?
Det stöd laget behöver kunde vara ungdomar i tusental som sjunger, hissar banderoller, skapar tifon, skrålar och bär sig åt.
Vi gamlingar skulle sitta på långsidorna och förfasa oss över “den ungdomen, den ungdomen”, men innerst inne njuta av den fantastiska stämningen. Den härliga stämningen. Nu känns det som en gråkall begravning. Är det LFC vi begraver?
Hit sökte sig stjärnor från hela världen förr. Här har Pernilla Harder, Nilla Fischer, Blackstenius, Asllani och Hurtig spelat. Spelare från Japan, Afrika och Amerika.
Men den stora publiken kom aldrig. Den publik som laget var värdigt. Nej, Linköpingspubliken väljer i stället att vallfärda till ishockeylaget LHC. Detta herrlag som underpresterar år efter år trots sin enorma budget. Trots sin uppbackning från befolkningen och de styrande politikerna.
Var finns det kollektiva ansvaret för ett idrottslag på fallrepet i kommunen? Här pratar vi damidrott och vi talar om jämställdhet och vikten av kvinnliga förebilder. Och det orättvisa i att en damspelare på toppnivå tjänar en spottstyver jämfört vad en manlig dito gör? Men pengar och jämställdhet kommer inte flygande för att vi pratar. Det handlar om att praktiskt stödja frågan ekonomiskt. I det här fallet. Gå på matcherna!
Jag och min vän brukar gå på en 4–5 hemmamatcher per år. Idrottsföreningarna. Var är ni? Låt ungdomar gå in gratis i en uppbyggnadsfas. Höj priserna för oss gamla. Vi kommer i alla fall!
Och politikerna här i kommunen. Någon av er som inser vikten av att kommunen har ett damlag av yttersta elitklass? Något som lockar spelare att stanna här. För i Linköping där tar man damidrott på allvar. Eller? Att sätta jämställdhet på kartan med praktisk handling? Att skjuta till de ekonomiska resurser som denna rika kommun har?
Kvinnor har ett särskilt ansvar här: Ta med tjejgänget på fotboll någon gång, var ett föredöme för dina döttrar och söner. De behöver nya ideal. Ideal som inte tiktokar och shoppar oavbrutet.
Näringslivet: LFC:s ekonomi är körd i botten på grund av uppenbar inkompetens och glädjekalkyler om en publikmängd som inte fanns. Saab går för högtryck. Sälj ett litet plan och sedan kan ni väl ta över ekonomiansvaret för laget så att det blir lite ordning på torpet.
Jämställdhet handlar inte om att prata. Det handlar om att agera. Bra fotboll har vi fått se i Linköping. När får vi se en bra publik?