Svar på sportnyheten "Klubbdirektören lämnar LHC – efter flera hot" (3/3):
Jag har följt LHC från läktaren sedan jag kom som nyinflyttad Linköpingsbo 1990. Innan dess bodde jag i östra länsdelen och följde Vita hästen som förblindad tonåring under deras storhetstid. Som nyinflyttad Linköpingsbo följde jag med min svärfar till ståplats i Stångebrohallen och upptäckte en läktarkultur och ett lag som var något helt annat än det som jag tidigare upplevt i Himmelstalundshallen. Jag blev helt såld och gjorde det förbjudna att byta klubb. Sedan dess har jag följt LHC i med och motgång, gärna från ståplats.
I torsdags stod jag just på ståplats och sjöng fram vårt lag. All heder till vår klackledare som uppmanade klacken på slutet att inte bry sig om det usla spelet på isen utan just visa hjärta på läktaren. Som vi alla vet blev det förlust och några i publiken buade och skrek mindre valda ord till spelare och ledare. Efterspelet från matchen har också urartat på ett väldigt sorgligt vis då Niclas Björkman har utsatts så illa att han väljer att sluta. Jag blir både ledsen och förbannad, hur kan ni som betraktar er som supportrar välja att skada vårt kära LHC så illa när de behöver oss som bäst?