Linköping har ett stort nät av cykelvägar. Det byggdes för ett halvt århundrade sedan och är något vi ska vara stolta över. Linköping har sedan dess satsat på cykelmotorvägar och reklam för att förstärka beteendet att cykla året om. Jag är personligen stolt över att bo i en stad som gör detta. Det är i dag lätt att ta sig från alla stadsdelar in i centrum. Där börjar problemen.
Det finns delar av innerstaden som är gågator. Mellan de tre större torgen är det helt rätt att ingen ska cykla. De som i dag gör det ställer till det för de som försöker ta sig fram till fots. Det lugna tempot är ett av de starka skälen att handla i centrum.
När man i stället väljer vägarna som inte är gågator får vi en avgrundsdjup kontrast till Linköpings höga ambitioner. Storgatan och S:t Larsgatan, innerstadens kroppspulsådrar, är inte utformade för cyklar. Cyklar man gatornas fulla längd möts man av breda gator med gott om plats för de cykelfiler som ännu inte finns, trottoarer som är ömsom sänkta för att cykla upp på, ömsom höga. Här och där finns det korta cykelfiler och färg på gatan, men i nästa korsning saknas det.
Det är en röra som inte går att förstå vare sig när man cyklar sträckorna eller går dem. När jag går längs de här gatorna dagtid slår det aldrig fel. Jag möter cyklister på trånga trottoarer som kryssar mellan rullatorer och barnvagnar. Värst är det på torgen där man som cyklist kläms mellan bussar som kör om varandra och är svåra att förutse på håll. Gatorna är så breda att bussarna kör fort, vilket får även den mest våghalsiga cyklist att leta sig upp på trottoaren, trots att det ger böter.
Det är ingen hemlighet att ansvariga politiker och tjänstemän kör bil. Att de däremot aldrig skulle gå genom stan känns långsökt. Problemen är kända och har funnits i årtionden men har förvärrats av elsparkcyklarna. Kommunen har gjort ett arbete för att få bussarna att snabbare ta sig genom stan. Cyklarna får inte samma kärlek. Att ambitionen är så här låg förvånar. Det här handlar om att rädda främst unga människor från att bli påkörda. Ta det på allvar.
Linköpings kommun håller en hög profil kring möjligheten att cykla. Innerstaden är en betongöken som när man cyklar mer liknar Paris-Dakarrallyt än bilderna på kommunens cykelkartor. Det saknas ett helhetstänk som får mig att ifrågasätta vilken vision kommunen har för innerstaden. I dag är det inte bara lättare att ta bilen till Tornby, det är lättare att ta sig fram med cykel där med.