"Du måste prata med någon.”
Handen på hjärtat, om samtal om mitt liv hade satt mat på bordet, då hade jag kunnat föda hela Linköping vid det här laget.
Ett minst sagt problematiskt liv kantat av sjukdom och NPF-diagnos har lett mig hit. En plats där ingen vill vara i Sverige 2025. Jag ville inte vara här 2005 heller när jag först blev sjuk. Inte heller ville jag vara här 2011 när jag fick min första autoimmuna sjukdom diagnostiserad och inte heller 2021 när den andra svåra sjukdomen kom. Jag ville inte vara här år 2023 eller 2024 heller. Ändå är jag här, arbetslös och med en ekonomi som snabbt går utför.
Det är svårt för den som är frisk, utbildad och med arbetslivserfarenhet att hitta arbete i Sverige i dag. Tänk dig då in i ett liv där det finns lite av mycket, flera behov som behöver uppnås för att ett jobb ska fungera – och detta förpackat i en personlighet som är lite överallt hela tiden.
Jag förstår att det är svårt att se vinster i en människa som mig. Ändå säger de flesta runtomkring mig att jag är fantastisk och vem som helst borde vilja ha mig på sin arbetsplats. Jag är en tillgång för alla, säger de. Verkligheten verka inte vara sån, tyvärr.
En del tittar på mig som om jag var den som skapade alla mina problem och inte vill lösa dem. Jag ska berätta en sak, jag valde inte mina sjukdomar eller diagnos.
Medan jag ser friska personer runtomkring mig få jobberbjudanden och stöd av Arbetsförmedlingen genom arbetsmarknadsutbildning, har jag snart slut på mina dagar att stämpla. Det stöd jag fått är diagnoser av tjänstemän jag trodde skulle hjälpa mig. De både verkar tro att jag kan vänta på deras sommar och semester, vänta på beslut som tar tid och vänta på att få lite hjälp innan skeppet sjunker. Det stöd jag får är ”Du behöver nog prata med någon”.
Jag pratar gärna med någon. Jag pratar gärna med dig som är arbetsgivare och som ser min kompetens, om än spretig, som en tillgång och något värdefullt på en arbetsplats. Jag pratar gärna med dig som vill anställa mig med de förutsättningar jag behöver och med en lön som gör att min ekonomi går till det bättre. Jag pratar gärna med dig som vill ha en person som gör allt som går men när hon säger nej, då är det inte för hon inte vill, det är för att det inte fungerar. Jag pratar gärna med någon som vill ha mig – nu.
100 dagar är inte bara för studenter. Det är för mig som stämplar och antalet dagar som är kvar. Inte lika festligt, men vem behöver en fest i dagens Sverige?