Luddig modell för ansvarstagande

Jag läste 24/4 om kontroll av uteserveringarna i Linköping. Varför ska det vara så svårt i vårt land att klara ut otvetydigt ansvar och att också utkräva ett personligt ansvar?

Insändare2020-04-27 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den som medvetet sätter sig på en uteservering tätt intill andra, är väl den som i första hand bryter mot Folkhälsomyndighetens rekommendationer? Men personligt ansvar är tabu i vårt land. Det ska alltid vara en arbetsgivare eller en myndighet som ska bära ansvaret.

Om krogägaren eller hans anställda säger åt de tätt sittande att de sitter för trångt och de inte flyttar på sig, vad händer då? Vems är ansvaret? Ringa polisen? De sysslar förhoppningsvis med viktigare saker. Dessutom är det inget lagbrott.

Det är ju rätt många som inte följer Folkhälsomyndighetens instruktioner och därmed riskerar att sjukvården belastas i onödan och att viruset kommer in på äldreboenden och i hemtjänsten.

Var ligger ansvaret? På kommunen eller på regeringen? Antingen fattar man inte något entydigt beslut och accepterar konsekvenserna eller också fattar man beslut som utesluter ett beteende som beskrivits ovan. 

Men det ska vara luddigt, ingen gör några fel, problemet ska ältas utan åtgärder. Det är vår modell i Sverige.

J Lagerquist, Linköping