Insändare: Vardagen är en konstant kamp för att få hjälp i tid

Svar på "Vi har väntat på hjälp för vår dotter i över ett år" (11/3):

Jag som skriver detta är en förtvivlad mamma till en 10-årig pojke i den långa kön som finns till en NPF-utredning (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) inom barn- och ungdomspsykiatrin. Efter år av kamp för att få stöd och hjälp i skolan och i vardagslivet ser jag ett behov av att lyfta problematiken och vad det gör med de barn och familjer som dagligen kämpar för att någorlunda hålla ihop. 

Sedan skolstarten för mer än fyra år sedan har vi tillsammans med lärare och annan skolpersonal försökt få till en fungerande skolgång med de knappa resurser som finns. Men i en klass med 70 barn (visserligen uppdelad i olika grupper) finns inte förutsättningarna för ett barn som inte kan filtrera bland intryck och vars impulskontroll är ytterst begränsad. 

Det leder till att sonen dagligen stör lektionerna och förstör både för sig själv och sina klasskompisar. Skolan saknar resurser för att hjälpa de barn som har särskilda behov, oavsett om de hunnit få en diagnos eller inte. Konflikterna med andra barn avlöser varandra och sonen har med tiden även blivit ett lätt offer att skylla på då han redan är inblandad i mycket. I rätt sammanhang och med rätt förutsättningar är han världens mest omtänksamma och underbaraste unge, men det lugnet och tålamodet finns sällan hos omgivningen.

Hans mentor gör verkligen allt hon kan för att hjälpa. Vi har daglig kontakt och stämmer av både positiva och negativa händelser från skoldagen. Hon ser hans styrkor och försöker lyfta honom i det som fungerar. Ju längre tiden går desto färre sådana tillfällen blir det dock. Barnets självkänsla sviktar och han känner sig konstant misslyckad, vilket leder till ännu fler konflikter. Flera gånger i veckan får jag som förälder meddelanden och mejl från andra föräldrar i klassen som ifrågasätter varför vi inte kan uppfostra vår son och varför vi inte säger till honom att man inte ska använda fula ord. Jag lovar gång på gång att prata med honom och jag kan ärligt lova att det finns nog få familjer där dessa saker diskuteras mer. I klassens Facebookgrupp diskuteras om det ens finns NPF-diagnoser eller om det bara är ett tecken på dålig uppfostran. Allt detta tar på krafterna att hantera.

Förra veckan fick vi äntligen komma på ett första besök hos den BUP-verksamhet som regionen upphandlat. Vi fick träffa en helt fantastisk sköterska som tog sig tid att lyssna på oss och som även bemötte sonen utifrån hans behov. Jag kände en lättnad infinna sig, en känsla av att nu kommer vi äntligen att få stöd och hjälp. Samtalet avslutades dock med beskedet att det kommer dröja minst ett år innan vi kommer höra av BUP igen – så lång är väntetiden för att ens starta en utredning – i bästa fall. 

Jag kände återigen hopplösheten och paniken stiga. Sedan dess har jag gråtit mig igenom dagarna och nätterna. Energin är nu helt slut och jag vet inte hur familjen ska orka. Sonen uttrycker dagligen att han är värdelös och att det vore bättre om han inte fanns. Småsyskonen gråter över att mamma gråter och för att de visst vill att storebror ska finnas. Hur vi ska fixa minst ett år till orkar jag inte ens tänka på. Det är bara som ett stort svart hål.

Jag känner mig så misslyckad som förälder när jag inte ens kan hjälpa mitt gråtande barn med det mest basala, att få en dräglig vardag. Detta för att väntetiderna till BUP är långa och skolans resurser och förutsättningar är så bristfälliga. 

Snart ser jag ingen annan utväg än att tvingas sluta på mitt arbete för att vara med i skolan på heltid. Det tycker jag inte kan ses som något annat än ett stort misslyckande för samhället. Vetskapen om att vår familj dessutom är långtifrån ensam smärtar. Hur många fler familjer ska behöva ha en vardag som bara är en konstant kamp för att få hjälp i tid – innan familjen splittras eller ännu värre, innan barnet inte orkar finnas längre?