Svar pÄ "Vi har vÀntat pÄ hjÀlp för vÄr dotter i över ett Är" (11/3):
Jag som skriver detta Àr en förtvivlad mamma till en 10-Ärig pojke i den lÄnga kön som finns till en NPF-utredning (neuropsykiatriska funktionsnedsÀttningar) inom barn- och ungdomspsykiatrin. Efter Är av kamp för att fÄ stöd och hjÀlp i skolan och i vardagslivet ser jag ett behov av att lyfta problematiken och vad det gör med de barn och familjer som dagligen kÀmpar för att nÄgorlunda hÄlla ihop.
Sedan skolstarten för mer Àn fyra Är sedan har vi tillsammans med lÀrare och annan skolpersonal försökt fÄ till en fungerande skolgÄng med de knappa resurser som finns. Men i en klass med 70 barn (visserligen uppdelad i olika grupper) finns inte förutsÀttningarna för ett barn som inte kan filtrera bland intryck och vars impulskontroll Àr ytterst begrÀnsad.
Det leder till att sonen dagligen stör lektionerna och förstör bÄde för sig sjÀlv och sina klasskompisar. Skolan saknar resurser för att hjÀlpa de barn som har sÀrskilda behov, oavsett om de hunnit fÄ en diagnos eller inte. Konflikterna med andra barn avlöser varandra och sonen har med tiden Àven blivit ett lÀtt offer att skylla pÄ dÄ han redan Àr inblandad i mycket. I rÀtt sammanhang och med rÀtt förutsÀttningar Àr han vÀrldens mest omtÀnksamma och underbaraste unge, men det lugnet och tÄlamodet finns sÀllan hos omgivningen.
Hans mentor gör verkligen allt hon kan för att hjÀlpa. Vi har daglig kontakt och stÀmmer av bÄde positiva och negativa hÀndelser frÄn skoldagen. Hon ser hans styrkor och försöker lyfta honom i det som fungerar. Ju lÀngre tiden gÄr desto fÀrre sÄdana tillfÀllen blir det dock. Barnets sjÀlvkÀnsla sviktar och han kÀnner sig konstant misslyckad, vilket leder till Ànnu fler konflikter. Flera gÄnger i veckan fÄr jag som förÀlder meddelanden och mejl frÄn andra förÀldrar i klassen som ifrÄgasÀtter varför vi inte kan uppfostra vÄr son och varför vi inte sÀger till honom att man inte ska anvÀnda fula ord. Jag lovar gÄng pÄ gÄng att prata med honom och jag kan Àrligt lova att det finns nog fÄ familjer dÀr dessa saker diskuteras mer. I klassens Facebookgrupp diskuteras om det ens finns NPF-diagnoser eller om det bara Àr ett tecken pÄ dÄlig uppfostran. Allt detta tar pÄ krafterna att hantera.
Förra veckan fick vi Ă€ntligen komma pĂ„ ett första besök hos den BUP-verksamhet som regionen upphandlat. Vi fick trĂ€ffa en helt fantastisk sköterska som tog sig tid att lyssna pĂ„ oss och som Ă€ven bemötte sonen utifrĂ„n hans behov. Jag kĂ€nde en lĂ€ttnad infinna sig, en kĂ€nsla av att nu kommer vi Ă€ntligen att fĂ„ stöd och hjĂ€lp. Samtalet avslutades dock med beskedet att det kommer dröja minst ett Ă„r innan vi kommer höra av BUP igen â sĂ„ lĂ„ng Ă€r vĂ€ntetiden för att ens starta en utredning â i bĂ€sta fall.
Jag kÀnde Äterigen hopplösheten och paniken stiga. Sedan dess har jag grÄtit mig igenom dagarna och nÀtterna. Energin Àr nu helt slut och jag vet inte hur familjen ska orka. Sonen uttrycker dagligen att han Àr vÀrdelös och att det vore bÀttre om han inte fanns. SmÄsyskonen grÄter över att mamma grÄter och för att de visst vill att storebror ska finnas. Hur vi ska fixa minst ett Är till orkar jag inte ens tÀnka pÄ. Det Àr bara som ett stort svart hÄl.
Jag kÀnner mig sÄ misslyckad som förÀlder nÀr jag inte ens kan hjÀlpa mitt grÄtande barn med det mest basala, att fÄ en drÀglig vardag. Detta för att vÀntetiderna till BUP Àr lÄnga och skolans resurser och förutsÀttningar Àr sÄ bristfÀlliga.
Snart ser jag ingen annan utvĂ€g Ă€n att tvingas sluta pĂ„ mitt arbete för att vara med i skolan pĂ„ heltid. Det tycker jag inte kan ses som nĂ„got annat Ă€n ett stort misslyckande för samhĂ€llet. Vetskapen om att vĂ„r familj dessutom Ă€r lĂ„ngtifrĂ„n ensam smĂ€rtar. Hur mĂ„nga fler familjer ska behöva ha en vardag som bara Ă€r en konstant kamp för att fĂ„ hjĂ€lp i tid â innan familjen splittras eller Ă€nnu vĂ€rre, innan barnet inte orkar finnas lĂ€ngre?