Jag har fyra barn med olika diagnoser. Under 14 år kan jag inte påstå att de erbjudits bra vård någon gång. Personalen har varit dömande och inte velat sina patienters bästa i mina ögon. Alla har inte varit så, men en av läkarna på BUP fick till och med min dotter att må sämre efteråt.
Ett av mina barn hade sju olika psykologer på två år. Detta var för tio år sedan och då pratades det inte om ekonomi, utan folk sa upp sig av andra skäl – de ville inte jobba på BUP.
Jag har full förståelse för att BUP, förutom den tidigare problematiken inom personalen, nu kämpar med nedskärningar. Men har de tänkt framåt när de bestämt vad de ska prioritera?
Barn med olika NPF-diagnoser – beroende på svårigheter – kan få ett intyg inför sommaren för aktiviteter där de inte behöver stå i kö på till exempel Liseberg. Detta är inget fripass utan något som gör att barn och ungdomar med svårigheter har möjlighet att kunna få göra en aktivitet under sommaren. En aktivitet som de utan dessa intyg inte skulle klara av. Men denna sommar får dessa barn och ungdomar stanna hemma. De får inte möjlighet att åka på samma aktiviteter som andra, för BUP i Region Östergötland har prioriterat bort dessa intyg.
Psykiatrin och BUP i hela Sverige går just nu på knäna med långa väntetider, men andra regioner skriver ändå ut dessa intyg. Den som skriver ut intygen har kännedom om patienten och det tar 5–10 minuter att skriva det. Oftast finns det intyg från tidigare år att se tillbaka på. Men nej, BUP i Linköping prioriterar bort detta. Tänker man då på konsekvenserna?
Barn och ungdomar som redan mår dåligt, där sommaren är den tid då de kan få må bra och återhämta sig, får nu sitta hemma för de får inte möjligheten att göra de aktiviteter som de kan utföra, men med anpassning i form av ett enkelt intyg.
Jag – med lång erfarenhet av kontakt med BUP – kan förstå att de kämpar, men jag kan absolut inte förstå deras brist på konsekvenstänk i sitt beslut om prioritering.
Fotnot. Corren har erbjudit Region Östergötland att svara på insändaren.