Snart hägrar sommarlov för Sveriges alla elever. Glada barn kommer gå på avslutning med nyinköpta sommarkläder, vattenkammat hår och pirr i magen. Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor. Eller hur är det egentligen? Hur ser verkligheten ut? Längtar alla verkligen efter sommarlov?
Föräldrar till barn som inte klarar av att vara i skolmiljön, får ibland rådet att bära in sina gråtande och skrikande barn i skolan ”för det är ju skolplikt i det här landet”. Det innebär att barnen fysiskt måste vara i skolan. De ska tillbringa många timmar per dag där, utan att ha något annat val.
Där kan det vara stökigt, mängder av intryck, ljud, ljus, rörelse, dofter, massa människor och otydlighet. En sensorisk bomb, innehållande exakt det som många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) har svårt för. Det ska vi alltså bära in våra barn till, om de inte klarar av att gå in själva.
Och är man inte i skolan, så räknas man inte. Det spelar ingen roll om man gör alla uppgifter hemma i stället, man får ändå F i betyg. Man kanske inte ens får en glad sommar-hälsning från skolan när sommarlovet startar. Man glöms bort. Är man inte där, så finns man inte.
Som mamma till två barn som knäckts av skolan, vet jag av egen erfarenhet vad skolplikten kan leda till. Ångest, panikattacker, depression, en ovilja att leva, isolering, självskadebeteende, rädsla och en tappad tro på vuxna och samhället i stort.
Att man sedan dessutom möts av okunskap, en ovilja att lyssna på barnen, och ibland även av en vägg av prestige, där skolan inte kan erkänna att de gjort fel eller inte vet vad de ska göra, gör livet som förälder till hemmasittare ganska bisarr.
I vilket annat sammanhang skulle vi tillåta ett sådant system? Skulle vi tvinga en anställd person tillbaka till jobbet dagen efter de brutit ihop och kraschat? Eller göra som vissa skolor föreslår, åka hem och hämta dem på morgonen för att se till att de kom till jobbet, trots utbrändhet och panikångest? Inte? Varför anses det då okej att göra det mot de allra mest sårbara?
Den senaste siffran jag sett gällande hemmasittare är att det finns över 17 000 i vårt land. Ta in den siffran. 17 000 barn som inte kan vara i skolan. Då handlar det inte om slöa föräldrar som inte får iväg sina bortskämda barn längre. Då är det ett system som inte fungerar. Helst vill jag kalla det skolmisslyckande, för det är precis vad det är.
I Skollagen står det att alla barn ska få rätt stöd och anpassningar i skolan, för att kunna tillgodogöra sig utbildning. Barnet behöver inte ha nån diagnos för att detta ska ske. Funkar det så i verkligheten? Nej. Det gör ju inte det.
Vi har två barn med dubbla diagnoser som inte kan vara i skolan för att de inte fått rätt stöd. Barnen förlorar år av sin utbildning. Vi sliter som djur för att få barnen att må bra efter krascher, orsakade av skolans okunskap och oförmåga att hjälpa på rätt sätt. Och ständigt får vi höra att ”det faktiskt är skolplikt i det här landet”. Valet mellan den och barnens hälsa är liksom inget val till slut.
Gör om skollagen. Ta bort skolplikt och ersätt den med utbildningsplikt, så att ansvaret hamnar på skolan, där det hör hemma. Det ska inte vara föräldrarnas ansvar att barnen ska kunna få betyg. Det måste vara skolans jobb. Se till att barnen får utbildning på det sätt de kan ta till sig undervisning på, i stället för att tvinga in dem i en miljö där de går sönder och absolut inte kan lära sig någonting om de vistas där.
Tillåt distansundervisning för de barn som inte alls klarar av skolmiljön. När alla försök till att få barnet till skolan bara lett till att barnet hamnar i depression, ångest och utmattning, måste det finnas en annan väg till utbildning, än att tvingas tillbaka till samma miljö som gjort dem sjuka.
Skolministern borde prata med oss npf-föräldrar för att få reda på hur verkligheten ser ut för våra barn och hur illa de behandlas av det skolsystem Sverige har i dag. För verkligheten för oss familjer med hemmasittare är inte full av lust och fägring stor. Långt därifrån.