Svar på "Beskedet: Ätstörningsenheten läggs ned – sjuka prioriteras bort" (27/2):
Mitt barn är sjukt. I snart fem år har hen plågats av sjukdomen anorexi. Redan från början stod det klart att vården som finns är starkt begränsad och utformad lika för alla barn.
Nu monteras vården för ätstörningar ned ytterligare, samtidigt som jag ser mitt barn svälta på en nivå som riskerar livet. Hen önskar så innerligt att få bli frisk, men med ett samtal ett par gånger i månaden bli ingen frisk – vare sig du har anorexi eller leukemi.
Varför prioriteras en sjukdom med fysiskt ursprung så mycket högre än en, också livsfarlig, sjukdom med psykiskt ursprung? Varför får mitt barn bara ett samtal ett par gånger i månaden, medan min väns cancersjuka barn har ett individuellt planerat och omfattande behandlingsschema? Varför är jag och mitt barn så ensamma med allt, medan min väns familj omhuldas av sjukvården, stödföreningar som ger gåvor, upplevelser och stöd?
Varför är mitt barns livshotande sjukdom mindre viktig för Region Östergötland att rädda hen ifrån? Snälla, snälla Region Östergötland – låt inte mitt barn dö! Jag ber er, låt mig slippa begrava en älskad dotter och syster.