För några år sedan gällde att ”handikappade ska i möjligaste mån kunna leva ett liv som friska människor”. Sedan togs förskrivning av större elfordon bort. Min första terränggående permobil var förskriven (utlånad av landstinget). Sedan slutade man med underhållet och jag var tvungen att köpa en nyare modell privat. På den tiden kunde jag ta med permobilen till landet med färdtjänsten i specialfordon.
Sedan några år gäller riksfärdtjänstens bestämmelser att man bara får ta med de hjälpmedel som behövs för själva resan (transporten) och billigaste transportsätt. Jag blev hänvisad till att ta tåg med rullstol. I juli ramlade jag på tåget och skadade ryggen. Sedan dess har jag ramlat och skadat ryggen igen. Nu i januari blev jag påkörd av en bil och inlagd på US i 20 dagar.
Sjukvårdens resurser har minskat och det märktes redan innan coronapandemin när jag låg inlagd. Personalen var stressad och var tvungen att rusa mellan patienterna. Överbeläggningen gjorde att jag var tvungen att flyttas mellan olika avdelningar. Orsaken verkade vara brist på personal och att alla kommunens korttidsboenden var fullbelagda. Färdigbehandlade patienter låg kvar på sjukhuset.
Personer med funktionsnedsättning får inte den hjälp som de behöver. Man drar hellre ned på stödet till dem än höjer skatten för de högavlönade. Jobbskatteavdrag och slopad värnskatt går före stöd till de sämst ställda.
Högre skatter behöver inte betyda lägre efterfrågan i ekonomin, det betyder inkomstutjämning och att andra grupper kan konsumera. Systemet måste ses som en helhet, så länge som offentliga inkomster (skatter) används för offentlig konsumtion (sjukvård, lärarlöner, barnomsorg, handikappanpassningar med mera) så fungerar systemet. Produktionen ställs om till välfärd för behövande i stället för lyxkonsumtion för välbetalda.
Lars Olert