Jag är en tjej med autism och språkstörning och jag blir väldigt förvånad över att vi inte har kommit längre i skolans värld.
Jag gick själv i särskola (som det tack och lov inte heter längre) och bemöttes olika beroende på skola och personal. Med rätt stöd var jag en lärande elev, utan det stöder blev jag ”problembarnet”.
Mina föräldrar kämpade hårt för mig, ofta utan att få gehör från skolan eftersom det saknades kunskap. I dag är det fortfarande så: barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) får för lite och för sent stöd. Skolor bryter mot skollagen, men ändå läggs skulden på barn och föräldrar. Ibland med orosanmälningar som följd. Det är absurt.
Föräldrakontrakt diskuteras – men hur ska redan pressade NPF-föräldrarna orka mer? Vi behöver inte fler krav på familjerna, utan tydligare krav på att skolor ska följa lagen. Skollagen säger tydligt att elever ska få det stöd de behöver, oavsett diagnos. Det behövs en förändring och det behövs nu!
Jag tycker att Sveriges lärare, jurister, politiker och kommuner måste ta ansvar och sätta sig ner tillsammans för att göra en plan. Hur ska vi förbättra stödet till elever med särskilda behov? Ta med elevhälsan, Attention, Autism Sverige, Funktionsrätt Sverige och FUB. Fråga elever – gärna med enkla kartläggningar och bildstöd. Lyssna på föräldrar! Bjud in dem som vet hur verkligheten ser ut. Var lyhörda, lösningsfokuserade och öppna för att ta emot kunskap.
Det finns goda exempel, som Källbrinksskolan, och metoder som tydliggörande pedagogik och lågaffektivt bemötande (LAB). Boken "Elevhälsa med kartläggning som verktyg" visar också hur man kan arbeta strukturerat och inkluderande. Frågan är: vem tar ansvar för att den kunskap som finns faktiskt når ut? Vi behöver mer utbildning om NPF i hela skolsystemet, och mer resurser till specialpedagoger och stödpersonal. Skolan måste bli tillgänglig för alla elever – på riktigt.
Trygga relationer och rätt bemötande gör enorm skillnad. Det märks också på lärarnas arbetsmiljö. När elever får rätt stöd minskar konflikterna, och både elever och personal mår bättre. Skollagen är tydlig: elever har rätt till det stöd de behöver, i den omfattning och på det sätt som krävs och utifrån sina egna förutsättningar. Kommunen är skyldig att erbjuda särskilt anpassade skolformer om det inte fungerar i vanlig skola.
Det är dags att göra om, göra rätt och bygga en skola där alla barn har en chans att lyckas. Ingen elev ska behöva känna sig fel, kämpa sig grå i huvudet eller lämna skolan utan hopp.
I dag utbildar jag själv skolor och verksamheter i hur man bäst bemöter elever med NPF. Det visar att det går att lyckas – med rätt stöd och med vuxna som tror på att alla barn kan om de bara får rätt förutsättningar!
Fotnot. Moa heter egentligen något annat.