I dag ställs krav på flexibilitet och spontanitet i samhället. Det gäller både arbetsmässigt och privat. En vän kan fråga om vi ska ta ett glas vin framåt kvällen, eller så kanske restaurangbesöket förlängs för att det blev så trevligt. Arbetsmässigt blir det vanligare och vanligare med flexibla jobb, för att inte tala om att göra andra saker innan/efter jobbet.
Jag har exempelvis ett jobb där jag verkar över hela Östergötland. En dag kan det vara möte i Motala på morgonen, en annan dag jobbar jag sent, för att en tredje dag vara på konferens hela dagen. Med färdtjänst är det dock tyvärr svårt att vara så spontan, vilket inte är något nytt. Det har dock hittills gått att lösa, även om det många gånger blir mycket väntetid.
Nu träder nya regler i kraft efter årsskiftet. Det stramar åt färdtjänstresandet något enormt. Tio enkelresor över kommungränserna, eller i praktiken, fem resor fram och tillbaka, är det som gäller.
På vilka sätt det här rimmar med en jämlik kollektivtrafik och allas lika värde kan man verkligen fundera över. Jag menar, vilka pendlare behöver redogöra för vad deras syfte med en resa är?
Så kommer det nämligen bli för färdtjänstresenärerna. Arbetsresor, resor till studier eller vårdbesök räknas inte in i de här fem resorna, men utöver det, vad kommer hända då? Om jag vill gå på teater i Norrköping, se en hockeymatch i Linköping eller helt enkelt träffa en vän i en annan kommun, ska då en annan person avgöra om det då tas en resa från mina fem resor, och om resorna är slut den aktuella månaden, ja, då blir det helt enkelt ingen teater, hockeymatch eller kompishäng.
Tänk dig själv om det står en kontrollant vid varje dörr in på pendeltågen. De stoppar varje resenär och frågar vad de ska göra. Därefter scannar de deras biljett, tittar i systemet och bestämmer om de får åka med eller inte. Har du redan åkt fem resor under månaden, då är det kört.
För att inte tala om arbetsresor. Farhågan är att arbetsresor kommer bli hemifrån till arbetsplatsen på särskilda tider. Då är det bara att glömma det där med ett flexibelt jobb. Snacka om att hålla färdtjänstresenärer i bojor.
Jag elitsatsar också inom parasporten och brukar nästan alltid träna före eller efter jobbet på ett gym i samma kommun som arbetsplatsen, eftersom jag tidigare bodde i den kommunen. Jag har en synnedsättning och har varit på samma gym i tretton år. Jag har lärt mig hitta där och klarar till och med av att träna vissa pass helt utan ledsagare. Det är en trygghet att jag hittar så bra där, men med de nya reglerna är det högst tveksamt om jag kan fortsätta träna där. Det är ju inte min arbetsplats och då blir det ingen arbetsresa. Med andra ord kan jag åka dit max fem gånger i månaden. Gör jag det får jag offra teater, hockeymatcher, träffa vänner och allt annat som dagens människor ser som sin vardag och intressen.
Politikerna måste förstå att det här beslutet kommer slå tillbaka på andra håll. Många personer med synnedsättning är helt beroende av färdtjänst. Statistik visar att man redan innan mår generellt sämre än gemene man. Det här kommer göra oss ännu mer isolerade, vilket kan vara lika farligt som missbruk.
För att inte tala om föreningslivet med dess aktiviteter och förtroendevalda. Om inte föreningsaktiviteter och styrelseuppdrag räknas bort från begränsningarna kan det vara dödsstöten för vissa föreningar, precis som min egen elitsatsning. Parasport finns bara på ett fåtal platser och då försvinner en resa av mina fem varje gång jag ska utöva min idrott. Är det rimligt?
Nej, nu är det två månader kvar för de ansvariga att organisera upp det här till humana riktlinjer som får med alla på tåget mot ett bättre och friskare samhälle!