Öppet brev till Sveriges politiker och Arbetsförmedling angående ungdomsarbetslösheten:
Ungdomsarbetslösheten är i dagsläget 25 procent i Sverige och kan jämföras med genomsnittet i EU som är 14,6 procent. Sverige hamnar därmed på en föga smickrande tredje plats i arbetslöshetsligan slagna av endast Rumänien och Spanien.
Arbetslösheten bland ungdomar har varit hög under en längre tid, vilket tyder på strukturella orsaker som exempelvis höga ingångslöner och är inte enbart beroende av det allmänna konjunkturläget.
Vad gör då Sveriges regering som enligt egen utsago är både företagarvänlig och för arbetslinjen? Höjt rotavdrag som enligt byggbranschens egna experter bara har en marginell effekt och höjda anslag till Arbetsförmedlingen men i övrigt förhåller man sig passiv till ett av våra största samhällsproblem.
Arbetsförmedlingen som är mer att betrakta som en kontrollmyndighet lyckas med konststycket att få ökade bidrag utan någon som helst motprestation. Hjälpen som erbjuds är lika med noll med motiveringen att du står nära arbetsmarknaden.
Först måste den sökande stå i kö två år och därmed bli långtidsarbetslös för att då anses berättigad till någon som helst hjälp att komma in på arbetsmarknaden. Vad som från början var ett litet problem som kunde ha lösts med en praktikplats eller lönebidrag under en tid blir med tiden ett allt större bekymmer för alla parter. Håll ut är den rekommendation den sökande får.
Tänk om exempelvis vården skulle använda samma korkade logik och vägra vård till patienter med små sår och vänta till dess att blodförgiftning eller andra livshotande tillstånd uppstår med motiveringen att resurserna måste gå till de svårast sjuka.
Små problem kräver små insatser, stora problem kräver stora insatser. En självklarhet för de allra flesta, men inte för alla uppenbarligen.
I stället för att erbjuda en hjälpande hand för den arbetslöse att hålla i från samhällets sida så uppmanas vederbörande således att i stället hålla ut. Klivet in i vuxenvärlden stoppas effektivt av en dörr låst från insidan med hjälp av en obefintlig arbetsmarknadspolitik och en myndighet som verkar sakna det mesta förutom en grundmurad ovilja att hjälpa till.
Kan Sverige bättre?