Svar på nyhetsartikeln "Rahma, 9: Varför måste vi till Bangalesh?" (25/9):
När man i lördagens tidning läste om Migrationsdomstolens beslut angående Touhida Akter kunde man inte annat än bli helt förtvivlad. Detta är ett praktexempel på en företeelse som professor Mats Alvesson menar blir allt vanligare inom myndigheter. Han påpekar att många inte längre har som mål att göra ett så bra arbete som möjligt, utan målet är att inte göra något fel. Man vågar inte lyfta blicken och se till ett större sammanhang och försöka förstå intentionerna med reglerna. Rädslan för att bli kritiserad för att inte följa paragraferna slaviskt väger tyngre.
Vanligt sunt förnuft säger att lagstiftarens intention i detta fall inte kan ha varit att en person som bott länge i Sverige, har egen bostad och jobb och bidrar till samhället ska utvisas på grund av några futtiga formella fel.
De tre politiskt tillsatta nämndemännen kunde inte ens ta till sig vad en jurist som är specialist inom området sade utan satt sorgligt fast i paragraferna. De var blinda för att det faktiskt var en människa av kött och blod som de dömde. Hur dessa tre nämndemän sedan kunde gå hem och äta middag och sova en god natts sömn är omöjligt för en vanlig människa att förstå. För att citera Heidenstam: "Det är skam, det är fläck på Sveriges baner". Man skäms över att vara svensk.