Alva heter jag och är en 22-årig kvinna som inte längre tänker vara tyst. Psykiatrin ska vara en plats där man får hjälp när livet gör ont. En trygg plats. Ett skyddsnät. Men i Linköping har psykiatrin blivit något helt annat – en plats där man reduceras till en diagnoskod, tystas, ignoreras och trycks ner tills man ger upp.
Jag är en vuxen kvinna. Jag har självmordstankar. Jag har självskadebeteende. Jag har PTSD, depression, ångest och ett liv som rasat samman. Jag har sökt hjälp – gång på gång. Jag har vädjat, förklarat, bett, skrikit. Jag har gjort allt för att psykiatrin ska se mig. Och ändå står jag här – utan vård. Utan hjälp. Bara med mer skuld, mer smärta och ett system som krossar istället för att lyfta
Jag har varit sjukskriven i 4 år, jag har inga rutiner, ingen hjälp. Psykiatrin hänvisar mig till att söka boendestödjare hos kommunen för att få tillbaka ”normala” rutiner. Då är min fråga, vad gör då en arbetsterapeut?
Jag har bett om en ny psykiatrisk utredning. Den tidigare avslutades aldrig. Jag har tydliga symtom på fler diagnoser, men psykiatrin vägrar lyssna. De påstår att “allt” handlar om min ADHD och autism. De erbjuder ingen ny bedömning, ingen individuell hjälp – bara en gruppbehandling som jag redan tackat nej till. Jag har sagt att jag vill jobba på mig själv, inte med främlingar, men då är man inte värd något. När jag förklarar att jag behöver något annat, får jag höra att det inte finns något mer de kan göra.
De vägrar ge mig samtalsstöd. De bedömer ”att jag inte är behov av det”. Vill jag prata med någon får jag vända mig till kyrkan säger de. Om du inte gör som de säger, om du inte går i grupp, om du säger “det där stämmer inte om mig”, då får du veta att du inte är prioriterad. Du ses som ett problem. Du blir avvisad. Osynlig. Krossad. Det är inte vård. Det är kontroll. Det är makt. Och det är farligt.
Som patient i psykiatrin har du ingen talan. Du har ingen rätt att säga ifrån. Du får inte protestera. För då anses du vara för besvärlig. Då får du ingen hjälp. Systemet är inte byggt för att hjälpa människor i kris – det är byggt för att skydda sig själv. Och det som skrämmer mig mest är att vi börjat kalla detta för “vård”. Jag är inte ett ärende, jag är faktiskt en människa. Men inom psykiatrin har jag reducerats till ett nummer, en diagnoskod och en störning att hantera. Vården byggs på deras mall. Följer man inte den kastas man ut. Säger du emot? Ja, då anses man som besvärlig och gör motstånd.
Jag vet hur det känns att inte orka leva. Jag vet hur det känns när varje dörr stängs och ingen lyssnar. Och jag vet att när hjälpen uteblir, när psykiatrin sviker om och om igen – då kommer vi som mår såhär till slut se bara en enda utväg: att avsluta allt. För när ingen hjälper dig, när ingen hör dig, då faller allt. Känslor försvinner. Smärtan blir tyst. Det blir farligt. Det är på riktigt.
Det här gäller inte bara mig. Det här händer hela tiden. Överallt. Jag vet att det är fler som kämpar i tystnad, som går sönder i systemet och till slut inte orkar. Och jag vet att det måste få ett slut.
Jag vägrar att vara tyst längre. Jag vägrar låta makten fortsätta gömma sig. Jag vill att det här publiceras. Jag vill att samhället ser vad som händer. Jag vill att psykiatrin i Linköping – och i resten av landet – tvingas se konsekvenserna av att inte agera. För det här dödar. Och jag vet att jag inte är ensam.
Corren har erbjudit Region Östergötland att svara på insändaren.