Att hänvisa psykiatripatienter till kyrkan är inte samverkan – det är ett svek. När patienter i behov av specialistpsykiatri hänvisas till kyrkan eller kommunens växel i stället för att få vård, är det inte samverkan – det är en total kapitulation.
Det är både skrämmande och provocerande att höra regionpolitiker och psykiatrichefer säga att det ”inte är anmärkningsvärt”. Vårdpersonal larmar om patienter som går hem självmordsbenägna, om barn som slutar prata och inte får hjälp – trots det försöker ansvariga bagatellisera situationen.
Och konsekvenserna är inte hypotetiska – de händer nu:
– En person med självmordstankar får ett nummer till kommunen i stället för samtalsstöd.
– En patient som tappat verklighetsuppfattningen skickas hem utan någon som följer upp.
– Människor hänvisas till kyrkan – som själva säger att de inte kan gå in i sjukdomsbilden.
Att i detta läge kalla civilsamhället för en ”resurs” är som att lämna över en cancersjuk till en präst och säga: ”Du kan väl prata lite om döden så länge.” Vad gör detta med en människa i kris? Det kan krossa tilliten till vården. Det kan förstärka känslan av att vara övergiven, osedd, bortsorterad. Vissa söker aldrig hjälp igen. Andra hamnar i missbruk, självskada eller akuta tillstånd som kunde ha förhindrats. Kyrkan och kommunen gör ett ovärderligt jobb – men de är inte utbildade för att hantera psykisk sjukdom. De saknar verktyg för att behandla PTSD, psykos, suicidrisk eller komplex ångest.
Att lasta över ansvaret på dessa instanser är inte samverkan. Det är en abdikation. Till och med Linköpings socialdirektör säger att det vore kvacksalveri om kommunen försökte. Ändå är det exakt vad som sker – i praktiken – när psykiatrin inte har personal nog att ta emot sina egna patienter. Vi är många som själva har erfarenhet av att hamna mellan stolarna. Vi vet hur det känns att bli uppmanad att ”ta kontakt med någon annan”, trots att man redan gjort allt man orkat för att söka hjälp. Det förvärrar inte bara måendet – det riskerar liv.
Samtalsstöd i kyrkan kan vara en trygg famn. Socialtjänsten kan göra skillnad. Men de får aldrig ersätta det som bara specialistpsykiatrin kan ge. I så fall måste vi våga kalla det vad det är: ett system som sviker dem som behöver det mest. Samtalsstöd är inte en lyx – det är livsavgörande. Läkare har kallat det psykiatrins antibiotika. Att ta bort det är som att vägra gipsa ett brutet ben och i stället skriva ut Alvedon.
Psykisk ohälsa kräver specialiserad vård. Det handlar inte om ”någon att prata med”, utan om professionell hjälp för komplexa tillstånd som trauma, suicidtankar, ångestsyndrom eller psykotiska episoder. När personer i kris hänvisas till icke-kliniska aktörer, riskerar de att stå helt utan rätt stöd. Det här är inte värdigt ett land som säger sig prioritera psykisk hälsa. Att först skära ner vården och sedan säga att civilsamhället får rycka in, är inte en lösning – det är ett svek.
Och vi är många som ser det. Personalen går sönder av etisk stress. Och patienterna lämnas utan skyddsnät. Om vi menar allvar med att psykisk ohälsa ska tas på lika stort allvar som fysisk sjukdom, då måste det synas i budgetar, bemanning och bemötande. Just nu syns bara sveket. Det här är inte värdigt. Inte tryggt. Och det får aldrig bli det nya normala.
Region Östergötland har avböjt att kommentera insändaren.