Svar pÄ "Cheferna för förskolan svarar: FörÀndringar kan skapa oro" (6/11):
Jag lÀste er text Helén Petersson, avdelningschef förskola. MÄnga fina ord och förklaringar. Det man kÀnner nÀr man lÀser Àr en sorg, sorg över att det Äter igen inte tas pÄ allvar!
Var har vi barnens perspektiv i det hĂ€r? Alla dessa smĂ„ individer som varje vardag spenderar mĂ„nga timmar pĂ„ sin förskola. Ăr det nĂ„gon som har vĂ€nt sig till dem? FrĂ„gat vad de tycker om samplanering? För det Ă€r ju för dem förskolan Ă€r till för, eller?
Vad tycker de om att deras pedagoger ofta Àr borta? Att deras pedagoger som precis kanske har skolat in dem fÄr lÀmna för att det Àr kris nÄgon annanstans? Att de har slutat gÄ pÄ utflykter? Att deras pedagoger har slutat le? Att de aldrig Àr riktigt nÀrvarande i stunden? Att deras pedagoger inte lÀngre hinner spela det dÀr spelet eller baka sandkakor i sandlÄdan?
Har ni ansvariga för förskolorna i Linköpings kommun suttit och tittat in i deras smÄ ögon och sett den stress de hÀr barnen bÀr pÄ? Jag Àr mycket osÀker pÄ det! Jag kan berÀtta för er, för jag har sett den. Jag kan se den negativa utvecklingen hos de hÀr smÄ individerna.
Jag som pedagog ser en hemsk och skrÀmmande utveckling bara pÄ de senaste fem Ären och det gör mig mycket orolig och frustrerad.
Vi ger inte barnen inom Linköpings kommuns förskolor rÀtt förutsÀttningar att lyckas. RÀtt förutsÀttningar till att bygga en trygg grund. De fÄr inte ta del av den förskola och de pedagoger som de har rÀtt till.
Det Àr barnen som Àr de största förlorarna i det hÀr och nÀr ska det hÀr fÄ ett slut? Hur mÄnga insÀndare ska vi behöva skriva?!
Barnen Àr vÄr framtid och vi mÄste satsa pÄ dem.
Jag vet och ser att barnen kĂ€nner av hur lĂ€get Ă€r och hur det har blivit. Fast man kĂ€mpar och gör allt för att barnen inte ska mĂ€rka nĂ„got sĂ„ förstĂ„r de. Det kĂ€nns jobbigt att som pedagog fĂ„ frĂ„gan frĂ„n ett barn âvarför Ă€r du inte lika glad lĂ€ngre?â.
Nu behövs det en förÀndring, barnen kan inte vÀnta lÀngre!