Vi möter varje dag barn, tonåringar och familjer i stort behov av hjälp. Vi räcker inte till. Vi har precis andats ut efter varslet, då kommer ett besked som fullständigt krossar oss. Vi ska spara ytterligare, besparingar som motsvarar 11 tjänster.
Hur ska vi ta oss igenom det här? Och hur ska våra familjer få den hjälp de behöver när de redan i dag får stå i kö länge innan hjälpen kommer?
Det pratas om att korta köerna in till BUP. Visst, men vad händer när man kommer in? Nya köer väntar och hjälpen kan dröja minst ett år. Ett år är länge i ett barns liv!
De med högst prioritet får hjälp men de andra som också är i behov av specialistpsykiatri, de som riskerar att framöver behöva prioriteras upp om inte hjälpen kommer innan, vad händer med dem? Ska vi behöva utsätta våra barn och familjer för det?
Vi går på knäna och arbetsglädjen är som bortblåst. Varje morgon öppnas mejlen med en klump i magen, står det något nytt om vad som ska hända? Vilka ska få beskedet om att de inte får jobba kvar? Ett jobb många har sökt sig till för att det är just här man vill jobba, ett tufft jobb men ack så bekräftande när man ser barn/tonåringar/familjer resa sig och börja andas igen.
Min önskan är att BUP inte skulle behöva finnas, att samhället skulle funka för alla, men så ser inte verkligheten ut, snarare tvärtom. Behovet av BUP:s insatser bara ökar och vi måste ha resurser att klara det!