Dörren till moder Mars stod halvöppen, sÄ jag klev in. Jag fann henne stÄ i förrÄdet.
â Hej, vad gör du?
â SĂ„ trevligt att du kom. Jag sorterar bland mina vĂ„rtecken. Det Ă€r en enda röra hĂ€r.
â Jaha, det kanske behövs. Vad har du dĂ„?
â HĂ€r ligger exempelvis en massa snödroppar och krokusar. Jag har sĂ€kert kvar lite av vintergĂ€ck ocksĂ„. Det behövs en massa smĂ€ltvatten, sĂ€rskilt i norra Sverige ⊠Och i den dĂ€r lĂ„dan uppe pĂ„ hyllan finns ljuset och talgoxen, men en koltrast har jag nog aldrig haft.
â Du, det duger bra med talgoxens tutande. April kommer ju sen i alla fall med koltrastens sĂ„ng.
â Hm. Jag kan bara inte fatta att den gamla vĂ„gen Ă€r borta.
â VĂ„gen âŠ?
â Ja, den ska vara hĂ€r nĂ„gonstans. Jag har ju en del sjĂ„ med att försöka fĂ„ vissa saker att vĂ€ga jĂ€mnt. Redan nu den Ă„ttonde Ă€r det ju tema jĂ€mlikhet. Jag har kĂ€mpat i rĂ€tt mĂ„nga Ă„r med att fĂ„ det att vĂ€ga lika pĂ„ bĂ„da sidor, men antingen Ă€r det fel pĂ„ min trogna gamla vĂ„g eller ocksĂ„ Ă€r det omöjligt helt enkelt.
â SvĂ„rt âŠ
â Det Ă€r det! Dessutom Ă€r det sen brĂ„ttom till den tjugonde, för dĂ„ ska ljuset vinna över mörkret, ser du. Jag mĂ„ste noga vĂ€ga alla minuterna sĂ„ det blir exakt den dagen.
â Det brukar du alltid klara galant.
â Kanske det, men utan vĂ„g funkar det inte. Jag ska kolla i uteförrĂ„det ocksĂ„.
Medan moder Mars var borta hittade jag den gamla mÀssingsvÄgen och alla vikterna i en egen kartong alldeles vid mina fötter. Hon kom tillbaka och den svala luften utifrÄn blandades med glÀdje och hopp.
â Tack för hjĂ€lpen, sa hon. Du förstĂ„r, det blir alltid min tur sĂ„ plötsligt, dĂ„ februari Ă€r sĂ„ kort.
Jag log och var glad att jag kunnat vara till hjÀlp.