Psykiatrin existerar inte i ett vakuum. Vi är redan en integrerad del av samhällets gemensamma insatser mot psykisk ohälsa. Som hälso- och sjukvårdskurator är en av mina kärnuppgifter att vägleda patienter rätt – till rätt instanser, rätt stöd och rätt hjälp. Vi är länken mellan hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen. Vi jobbar inte utanför samhället – vi navigerar redan mitt i det.
Därför blir det svårt att förstå hur regionledningen och ansvariga psykiatrichefer resonerar när de å ena sidan säger att vi måste ta hjälp av hela samhället – och samtidigt gör stora neddragningar på just den profession vars uppdrag är att vägleda i samhällets resurser.
Funktionen hälso- och sjukvårdskurator togs bort från beroendemottagningen. Jag hade den. Jag blev då omplacerad till klinikens rättspsykiatriska avdelning och övrig psykiatrisk slutenvård. Nu minskas det ytterligare. Kvar kommer en enda hälso- och sjukvårdskurator att stå – mot hela psykiatriska slutenvården i Linköping, inklusive rättspsykiatrisk avdelning. Fem avdelningar. Fem vårdmiljöer, med mycket olika behov. Trots det förväntas denna enda kurator arbeta snabbare, med fler patienter och med allt mindre marginal.
Är det verkligen så ni tänker att psykiatrin ska arbeta "mer ut mot samhället"? Genom att nästan helt avveckla den yrkesroll som redan gör just det?
Ni säger att patienter ska hänvisas till kommunen eller kyrkan. Men har ni förankrat det med dessa aktörer? Finns det en konkret plan? Har någon dialog överhuvudtaget förts?
Att hänvisa en patient till ”kommunens växel” är inte att erbjuda ett alternativ. Det är att lämna människor i ett informationsvakuum. Där får du bara hjälp – om du vet vad du ska fråga efter. Många av våra patienter gör inte det. Det är just därför de behöver vår vägledning.
Vi kuratorer arbetar med att göra rättigheter begripliga. Att översätta system till något mänskligt. Att stå bredvid den som annars står ensam.
Ni säger att gränsen ska dras tajtare – att fler ska avvisas från specialistpsykiatrin. Vad händer med de som mår bättre – tack vare år av långsiktig specialistvård – men som fortfarande behöver stöd för att inte falla tillbaka? Hör de till de svårast sjuka – eller inte?
Om inte: vem tar då över ansvaret? Står primärvården redo? Finns där psykologer, läkare, kuratorer med specialistpsykiatrisk kompetens? Eller skapas här en växande grupp som varken är ”tillräckligt sjuka” för psykiatrin eller ”tillräckligt stabila” för primärvården?
Jag är rädd att det är precis det vi ser hända: att ett mellanrum växer – och att människor faller igenom. Och att vi, som kunde ha stått där och fångat dem, tas bort.
Så jag ställer min fråga till ansvariga för neddragningarna:
Förstår ni verkligen vad vi hälso- och sjukvårdskuratorer gör?
För om ni gjorde det – då skulle ni inte montera ner den yrkesroll som hjälper era medborgare att hitta vägen tillbaka till samhället, eller att finna sin plats i det. Eller att våga ta det första steget mot ett liv som de inte trodde var möjligt.
Tack för mig.
Corren har erbjudit Region Östergötland att svara på insändaren