Dokumentären om Josefin Nilsson väcker debatt och starka känslor.
Vi måste alla stå upp för varandra och ta vårt ansvar så att våld mot kvinnor upptäcks i tid, innan det är för sent.
Jag anmälde mannen som misshandlade min väninna, mot hennes vilja. Jag insåg att det var det bästa jag kunde göra.
Några dagar efter misshandeln skrev jag ner på ett papper, de skador som hon hade fått.
Jag tänkte att jag skrev en journalanteckning (jag jobbar som leg sjuksköterska). Jag började från huvudet och ”gick nedåt” avslutade med fötterna. Blåmärken, skador från krossat glas, sår, rivmärken. Efter flera månader var det dags för rättegång. Under vittnesförhöret darrade och stockade jag mig. Men jag var trovärdig och mannen blev dömd för misshandel.
Jag gjorde något och jag gjorde skillnad. Det kan vi alla göra för våra vänner som behöver hjälp. Min väninna blev så småningom fri från denna man.
Vi måste var och en av oss reagera på vad vi ser, ta mod till oss och fråga om kvinnan utsätts för misshandel av sin partner. Vi bör även ta steget att våga anmäla. Det räcker inte med att finnas där som stöd.
En kvinna som lever i en destruktiv relation bryts successivt ned. Fråga henne om vad hon utsätts för. Hon behöver muntligen få bekräftat att hon har utsatts för våld. Tro på kvinnan och ställ dig på hennes sida. Våldet trappas vanligtvis upp med tiden. Anmäl mannen i tid, innan det är för sent, även om det är mot kvinnans vilja. Vi vet att flera kvinnor har utsatts för dödligt våld.
Slutligen, reagera och agera du också om du misstänker att någon utsätts för våld, oavsett om det är psykiskt eller/och fysiskt våld.
Madelaine Pavlidis