Svar på debattartikeln "Varför laga något som inte är trasigt?" (16/6):
Fokusbibliotekarierna på dessa skolor publicerade en insändare där de uttrycker en stark oro för sin framtida existens. De anför två skäl till det, för det första att positionen som samordnande chef avvecklas, för det andra att skolorna själva i treårsintervaller själva skall avgöra om de vill eller har råd att behålla dem i verksamheten. Jag befarar att fokusbibliotekariernas oro kan vara starkt befogad. Precis som de skriver utgör båda dessa skäl tveklöst ett allvarligt hot mot fortsatt satsning på Fokusbibliotek i Linköping.
Jag var mellan åren 1989 och 2008 ”biblioteksanvarig” för två skolbibliotek. Först på Skäggetorpsskolan och sedan på Ånestadsskolan. Det innebar att jag förutom min lärartjänst hade en klocktimme i veckan för att hålla någon form av biblioteksverksamhet igång. Skulle biblioteken överhuvud taget kunna hållas öppet jagade vi praktikanter via arbetsförmedlingen så att till exempel utlåning kunde fungera. Dessa behövdes förstås med täta och jämna mellanrum läras upp i viss grundläggande bibliotekskunskap.
Systemet var alltså varken långsiktigt eller hållbart. Det saknade stabilitet och alla förutsättningar att kunna fungera som ett modernt bibliotek. Så när det skulle satsas och Fokusbiblioteken dra i igång skrev dåvarande rektor på Ånestadsskolan och undertecknad en ansökan att om få starta ett. Sedan 2009 har vi glädjande nog haft ett Fokusbibliotek på min skola. Men hur länge till? Med den ansträngda ekonomi som råder kommer Fokusbiblioteken alltså vart tredje år få mäta sig mot allt annat som också är nödvändigt i en skola.
Inte minst med tanke på nedläggningen av Skäggetorpsskolans år 7–9 och dessutom de nyligen framlagda planerna på stora förändringar inom Linköpings grundskolor borde det vara självklart att Fokusbibliotekens framtid garanteras. Talar vi om minskad segregation och språkutveckling och menar något med det är skolornas Fokusbibliotek ett fundament.
Mats Linde, före detta skolbiblioteksansvarig