Det finns anledning att vara skeptisk när någon tvärsäkert hävdar att en viss metod är bättre än alla andra. Det gör Anna-Lena Sörenson och Mats Johansson (Corren 25/7) vad gäller "den svenska modellen".
IHME är en politiskt obunden organisation, finansierad av Bill och Melinda Gates stiftelse, och som publicerar global statistik över hälsa och ohälsa. Den statistiken visar, att Sverige, till skillnad mot vad dessa S-politiker hävdar, är bättre än genomsnittet vad gäller cancer, men sämre vad gäller självmord och hjärtsjukdomar.
Fyra länder, Australien, Österrike, Italien och Luxemburg är bättre än eller lika bra som genomsnittet i samtliga av de tio dödsorsaker som IHME studerar. Alla dessa länder har olika välfärdsmodeller och som därför med fog kan anses vara minst lika bra som Sveriges.
IHME listar inte icke-dödlig ohälsa och därför saknas statistik över till exempel förlorade arbetstimmar på grund av till exempel ortopediska och psykiatriska diagnoser, men mycket tyder på att Sverige ligger risigt till i det avseendet.
Inte minst ur samhällsekonomisk synpunkt skulle en oberoende internationell jämförande utredning av sambandet mellan (icke-)insatser från sjukvården och sjukskrivningar behövas.
Långa sjukskrivningar kostar stora pengar för samhället, men ännu mera för arbetsgivarna i form av bortfallen produktion.
Privata sjukhus, målmedvetet inriktade på snabba åtgärder för behandlingsbara sjukdomar och skador borde vara prioriterade, men det ligger nog långt ifrån vad dessa S-politiker menar med "den svenska modellen".