För en månad sedan tog jag studenten från Berzeliusskolan. Med det kom något som jag varit rädd för sedan jag för två år sedan insåg dess existens – utdelningen av stipendier för bäst betyg, då hela årskursen eller ibland hela skolan får se vilka 25 elever som har bäst betyg, och så klart då även vilka som inte tillhör dessa lyckliga 25. Eller kanske borde jag istället säga: sönderstressade och för tillfället lättade 25 elever?
När vi i ettan såg utdelningen av stipendier till dåvarande treor sa mina klasskompisar tvärsäkert att de skulle få se mig på scenen i trean. Jag protesterade att det inte alls var säkert. Inte av tvingad blygsamhet, utan av rädsla för att få ytterligare press och förväntningar på mig. Men de framhärdade i att jag visst skulle få ett stipendium. De vill vara snälla, men istället la de ytterligare en tyngd på axlar som redan var tyngda av stress och krav. Den tyngden blev kvar under hela gymnasiet. Tankarna om vilka betyg som krävdes för att få stipendiet och ifall varje betyg lägre än A gjorde det omöjligt att få, förföljde mig. Inte för att själva stipendiet var så viktigt för mig, utan för att jag inte ville misslyckas med något som förväntades av mig. Ännu ett av alla pressande krav som hängde över mig.
Stipendier för betyg har spelat ut sin roll. När de började delas ut var tanken att de skulle bekosta framtida studier för fattiga, begåvade elever. Nu står andra delar av samhället för denna funktion medans stipendiernas roll blir att uppmärksamma elever som lyckats extra bra. Och tanken är fortfarande god, men följderna blir inte lika bra som avsikten. Både jag och de flesta av mina vänner på gymnasiet var väldigt stressade. Ständigt pressade av allt som skulle hinnas med – betyg och bedömningar och risken för att misslyckas, de hårda kraven man själv eller andra satt på en. Vi skulle ha behövt lära oss var att betyg inte nödvändigtvis är det viktigaste – inte att de med högst betyg blir extra premierade. För dessa höga betyg är resultatet av ständig stress och höga krav. A efter A på bekostnad av tid, energi och välmående. Kunskap och goda betyg må vara viktiga för att komma in på och ta sig igenom vidare utbildningar, men något som är ännu viktigare är att ha kvar ork och motivation för framtida studier.
Jag gick ut gymnasiet med ett stipendium för goda betyg, men jag skulle mycket hellre ha gått ut med färre krav, utan att fundera på om jag var på väg att bli utmattad och utan att någonsin ha stött på stipendier för betyg.