Tack alla modiga, ansvarstagande och lojala, tidigare arbetskamrater som höjer rösten och beskriver verkligheten inom psykiatrin i Linköping. Jag förstår att det är mycket, mycket illa ställt då ni tar detta steg. Det är skrämmande att medarbetare känner sig tvingade att göra sin röst hörd via media då deras egen regionledning inte lyssnar alternativt inte tar deras oro och vittnesmål på allvar. Auktoritärt ledarskap har aldrig fungerat i kunskapsorganisationer, det är synnerligen korkat och dessutom kontraproduktivt. Det är professionella och erfarna behandlare som uttalar sig och det är mycket beklämmande och chockerande att läsa svaret de får från politiken och centrumledningen. Patientsäkerheten är inte hotad enligt centrumledningen, vilket i så fall innebär att det professionerna uttrycker inte stämmer. Trots att det borde vara den som träffar patienten varje timme på dygnet, som vet bäst.
I framtiden kommer bara de allra sjukaste att få vård av specialistpsykiatrin, det tycks vara ett budskap från politiken och centrumledningen. Sanningen är att även under tidigare år har bara de allra sjukaste fått vård inom specialistpsykiatrin. Det finns gränssnitt mellan psykisk ohälsa och specialistpsykiatri. Regionledningen blandar begreppen och tycks tro att specialistpsykiatrisk kompetens finns hos kyrkan eller inom kommunen. Tror regionledningen att det är obekant för specialistpsykiatrins behandlare att det finns privata, kommunala och andra aktörer? Man har alltid samarbetat med dessa men i det skede då det är möjligt för patienten att gå vidare till en annan vårdnivå. Att hänvisa akut sjuka, kroniskt sjuka och svårt sjuka människor till lägre vårdnivåer är inte patientsäkert. Specialistpsykiatrin har också en samhällsskyddande uppgift som borde tas på största allvar.
Medarbetarna lyfter detta i artikeln men det tycks inte bemötas från de ansvariga. En kontaktperson till 100 psykospatienter säger sig självt att det är omöjligt att klara uppdraget gällande stöd och indirekt samhällsskydd. En hörnpelare inom psykiatrin är att akut patienthaveri, i sämsta fall med traumatiska insatser via polis -skall undvikas. Det förebyggs genom kontinuerligt stöd via psykiatrins öppenvård och kan aldrig ersättas med akuta insatser vid behov. Det är häpnadsväckande och skrämmande att regionledning och politik så lättvindigt, ja faktiskt nedlåtande uttrycker att budget styr och som Corren skriver att det gamla samhällskontraktet har förändrats. Det innebär i praktiken att vårdkedjan inom specialistpsykiatrin inte längre finns och att politik och ledning medvetet, alternativt av okunnighet, diskvalificerar kontinuitetens betydelse för behandlingsmetoderna inom specialistpsykiatrin.
Jag är så väldigt ledsen över att inse att den specialistpsykiatriska vården i Linköping raseras eller är raserad. Det har tagit mer än 10 år att metodiskt bygga upp kliniken i syfte att erbjuda den bästa vården för de som behöver den. Nu monteras den ner utan reflektioner över de konsekvenser det medför för människor som behöver denna vårdnivå. Inte lär det bli billigare heller. Det blir drabbade patienter och deras anhöriga, kommunen, försäkringskassan, polisen, skattebetalare med flera som får stå för notan. Hoppet är det sista som överger människan och jag föreslår att brytpunkten innebär omtag.
Corren har erbjudit Region Östergötland att svara på insändaren