Situationen i Sverige för vissa samhällsområden påminner om sättet att ta livet av en groda genom att sakta öka temperaturen i grytan där den simmar omkring. Eftersom trögheten verkar vara ett utmärkande drag i Sverige behövs ibland mer än ord för att få överhetens öra.
Den franska traditionen med det kollektiva minnet av revolutionen 1789, där folket går ut på gatorna för att säga ifrån, är i grunden något sympatiskt och bra. Sedan kan man tycka att de ibland inte inser landets bästa, när särintressena hamnar på dagordningen. Men detta är dessvärre demokratins dilemma; att inte bara att kunna påverka utan att också kämpa för det som är klokt och riktigt.
Vi läser larmrapporter om utvecklingen inom exempelvis skola, sjukvård och äldreomsorg. Budskapen från människorna på golvet verkar inte nå fram om de än upprepas dagligen i media. De kollektiv som är föremål för statliga direktiv, till exempel lärarna visavi skolverket borde ges vetorätt och möjlighet att som kollektiv sätta ner foten och få till stånd snabba förändringar. Erfarna lärare med erfarenhet av undervisning och överhetens pålagor ska ges inflytande och inte bara experimentellt inriktade forskare från universiteten. Demokrati utan vägledande värdegrund och avsaknad av redskap för att sätta ner foten och ropa ut ett rungande – nej! – leder till kaos och informell diktatur. Vi behöver skapa en dynamisk demokrati som kräver lite mer av våra politiker. Det är inte optimalt att bara ha strejkvapnet att ta till. Demokratin behöver utvidgas.