För någon vecka sedan läste jag ett uttalande från en av de högre cheferna på US, en sorts diagnos på sjukvården. Efter att nyss ha lyssnat på en konsert med en världsberömd dirigent/orkesterledare och sett med vilken frenesi, entusiasm och glädje han leder sina musikanter till att finna glädje och stimulans i sitt arbete, gör jag denna reflexion.
Tänk om chefer och politiker inom sjukvård och kommun såg sig själva genom en orkesterledares ögon.
En dirigent skulle aldrig begå det fatala misstaget att se halva sin orkester lämna honom, och tro att de som är kvar kan spela lika vackert. Han vet också att det inte skulle hjälpa att bygga till många dyra scener och uppnå samma resultat. Han vet också att han inte kan reparera skadan genom att anställa ytterligare en dirigent, då skulle katastrofen vara ett faktum. Flera prestigesugna ledare kan aldrig vara överens om vilka stycken som ska spelas vid konserten, just den dagen.
En dirigent vet att, från en musikant som med gråten i halsen går till sin spelning kommer det inga vackra toner. Om sedan musikanten/medarbetaren inte heller vet vilket instrument hon/han ska traktera, eller vilket stycke som ska spelas förrän fem minuter före konserten, då vet dirigenten att han och hans musikanter inte kommer att bli speciellt efterfrågade.
Han måste lägga ner, något som vore en katastrof inom vården. Allt detta kan överföras på arbetslivet just nu. Ingen vet vad som ska göras, eller när det ska göras. Ingen får spela på det instrument som hon eller han är bäst på.
Nej, nu ska alla kunna spela både bas, fiol och flöjt.
Karin Wulcan