Jag är en tjej på 14 år – som har lidit av psykisk ohälsa i sex år. Jag har försökt att få hjälp hos BUP, men de säger att jag inte behöver hjälp. Jag har haft kontakt med socialtjänsten, olika psykologer, familjebehandlare med flera, men de säger att jag bara är inne i en tillfällig depression. Hur ska jag göra för att de ska lyssna på mig?
Jag har en mamma som gick bort i psykisk ohälsa. Enda gången mamma fick uppmärksamhet för att hon mådde dåligt var när hon tog sitt liv. Det var först då alla insåg att hon faktiskt behövde hjälp. Jag undrar: Hur kan samhället säga att det är viktigt att man söker hjälp när man lider av psykisk ohälsa – bara för att sedan, när man väl söker, så ställs man i lång kö? Ska man på riktigt behöva försöka ta sitt liv för att få hjälp?
Varför fokuserar man inte mer på ungdomar som mår dåligt och har självskadebeteende? Hur ser vardagen ut för dessa ungdomar med psykisk ohälsa? Vi tar min vardag som exempel:
Jag har ätstörningar som jag har haft i fyra år och självskadebeteende som jag haft i sex år. Jag har PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och komplex traumatisering.
Jag har gått i olika aktiviteter till och från, men jag slutade i alla. Jag började vara mer på mitt rum, avvek från hemmet, hamnade i fel kretsar, tog droger med mera. Jag önskar att jag i det läget hade fått hjälp från BUP.
Varför prioriterar man inte psykisk ohälsa hos föräldrar – och hos ungdomar som sedan får det ännu värre? Hur kommer samhället se ut i framtiden om vi fortsätter som vi gör i dag?
Vi måste bryta denna onda spiral med psykisk ohälsa – nu!
Fotnot. Tilde heter egentligen något annat.