Jag har valt att arbeta inom vården. Jag är undersköterska på US i Linköping. Det är ett yrke som är (livs)viktigt. Roligt. Utvecklande. Varierande. Givande. Lärorikt. Spännande.
I dag fick jag en siffra till mig på mitt arbetspass. Nämligen hur många som kommer varslas från vår enhet. Det knöt sig i magen. Väl hemma kom tårarna av både frustration, oro och maktlöshet. Hur ska vi kunna ha en fungerande sjukvård i samhället när vi människor som är där för er, som vill vara där för er, inte får komma tillbaka till jobbet?
Din mamma får en stroke.
Din pappa är med i en trafikolycka.
Din son blir skjuten.
Din dotter får sepsis.
Din farfar bryter höften.
Din farmor får en cancerdiagnos.
Din vän genomför ett suicidförsök.
Din kollega får genomgå ett akut kejsarsnitt för att både hennes och bebisens liv ska räddas.
Alla dessa patienter, och många, många andra, är de patienter vi tar hand om.
Jag har valt att arbeta inom vården. Vi är där – varje gång. Varje dag. För varje patient. För varje anhörig. Dygnet runt.
Jag har valt att arbeta inom vården. Jag är undersköterskan som är ansvarig de nästkommande 8–10 timmarna för dig, men också flera andra.
Jag torkar dina tårar när du känner dig maktlös bredvid ditt barn. Stryker din rygg genom en ångestattack. Hjälper dig att andas. Lägger om dina sår. Övervakar dina vitala parametrar för att se till att du inte får ett hjärtstopp. Är dina förlängda armar och ben. Bäddar om dig när du fryser. Ser till att du får din smärtlindring. Håller påsen du kräks i. Baddar din panna. Hjälper dig få borsta dina tänder när du inte kan sitta själv. Hjälper dig på ostadiga ben till toaletten. Lugnar dig när du känner dig orolig. Håller dig när du känner dig skör. Ser till att du är så bekväm, lugn och mår så bra du bara kan i den här sjukhussängen som ingen vill vara i. För i den känner man sig ganska utlämnad och ofta ensam.
Jag har valt att arbeta inom vården. Det spelar ingen roll om det är en solig sommardag, julaftonskväll eller mitt i natten. Oavsett vem du nu än är – är vi där.
Där jag arbetar samverkar alla yrkeskategorier och vi hade aldrig klarat oss utan varandra. Inte ett enda arbetspass. Våra röster är lika värda och allas händer, kunskap och hjärtan behövs för att just du ska få den vård som behövs. Säg mig – hur ska vi helt plötsligt klara oss utan alla våra kollegor som kommer behöva gå?
Jag har valt att arbeta inom vården. Trots att min grundlön är så låg att jag får vända på kronorna i slutet av varje månad när jag inte arbetar tillräckligt mycket obekväma arbetstider. Trots att jag många kvällar och helger väljer att ta hand om dina nära och kära i stället för mina egna barn som somnar utan sin mamma hemma. Trots att jag efter vissa arbetspass inte ens har ork att ta en promenad. För att man ger allt man har av sig själv för varje patients skull. Oavsett vem du är.
Jag har valt att arbeta inom vården. Välj inte att jag och mina kollegor ska behöva gå därifrån. Välj inte att tvinga oss som är bra på våra jobb, rätt personer på rätt plats och som vill göra precis det där andra aldrig skulle kunna tänka sig att göra – att sluta på vår arbetsplats. För vem ska ta hand om dig den dagen du behöver det?