Jag sitter återigen på det gråa skyddet som är fastspänt över sätet i polisbilen. Jag är inte kriminell, jag orkar bara inte leva. Psykakutens röda lysande skylt ses på långt håll genom bilfönstret. Jag orkar inte mer.
Inne på psykakuten så skickas jag antingen hem då det inte finns några platser, eller så blir det en kort inläggning då långvarig slutenvård förvärrar min problematik. Det är i öppenvården som jag kan bli bättre.
Någon vecka senare träffar jag en läkare i öppenvården. Det blir ett kortare samtal, en ny tid om tre månader då det inte finns resurser till mer än så.
I samma stund som jag och läkaren avslutar, så vet vi båda att inom någon vecka sitter jag återigen i en polisbil – på väg till psykakuten. Denna onda cirkel drar ofantligt mycket resurser av individen och samhället, resurser som hade sparats om tillräcklig öppenvård hade funnits. Det är därför som nedskärningarna av psykiatrin inte sparar resurser.
Samhället förändras med "resurssparande" nedskärningar i psykiatrin och fler poliser för att kunna ta “hårdare tag”. Men jag tror inte att tankarna om fler poliser skulle användas för att köra fler medborgare med psykisk ohälsa till psykakuten – där de sedan blir släppta på grund av resursbrist – och polisen någon dag eller timmar senare behöver köra in personen igen med samma resultat eller i värsta fall, får lämna dödsbud till den sjukes nära och kära. Ingen är vinnare i denna vansinnes karusell.
Region Östergötland skriver på sin webbplats att ett omställningsarbete nu sker med bland annat minskning av antalet medarbetare som strategi för att skapa en bättre ekonomi i framtiden för att “säkra effektivitet och kvalitet i verksamheten”. Dock är det en falsk trygghet då de effekter som sker vid psykiatrins minskade resurser är att problemen som finns blir större och svårbehandlade. Det går inte att sätta stödet vid psykisk ohälsa på paus och hoppas att inget blir värre.
Jag vill citera Region Östergötlands folkhälsorapport (2023): “Som exempel beräknas varje krona som investeras i bättre behandling för ångest och depression ge fyra kronor tillbaka i form av bättre hälsa och produktivitet.”
Till er politiker; det är därför som nedskärningarna av psykiatrin inte sparar resurser. I framtiden, som färdigutbildad socionom, vill jag ge tillbaka resurser, hjälpa till. Chansen för att det ska bli en verklighet ligger nu hos regionen och dess politiker.