IVO är ingen domstol. Det är en myndighet som ska ge lärande och konstruktiv kritik. Då börjar man inte med att dela ut en örfil och ta till brösttoner. Självklart borde IVO muntligen ha delgett socialnämnden sitt beslut. Det hör till god ton.
Genom åren har man läst om hjärtskärande fall där barn tvingats lämna sina familjehem för att bo med biologiska föräldrar. Lilla hjärtat är varken det första eller sista fallet såsom lagstiftningen ser ut. Varför förekommer sådana tragedier, kan man undra, om lagstiftningen anses vara tillräcklig för att skydda barn?
Nu ger IVO i sin kritik sken av att det finns en självklar ”lösning”på dessa svåra situationer. Det gör det inte. Socialnämnden kan inte bestämma något emot föräldrars vilja. Endast en domstol får besluta. Hur domstolen dömer vet man inte i förväg. Förvaltningsrätten i det här ärendet ansåg att flickan skulle bo kvar i familjehemmet. Några månader därefter dömer Kammarrätten tvärtemot.
Man kan undra hur många andra socialnämnder i Sverige skulle ha handlagt ärendet på samma sätt som Norrköping? Sannolikt många. Det är någonting för IVO att fundera över. Som tillsynsmyndighet har de ett stort ansvar.
Slutligen kan säjas att det är svårt att transformera sociala, komplexa och spretiga problem till juridikens raka och snäva linjer. Det klagas ofta på att socialsekreterarna inte har tillräckligt god juridisk kompetens. Men hur är det ställt med juristers kunskaper om sociala problem?