Jag var och såg ”Sune – Kaos i fredagsmyset” på Folkparksteatern i Gamla Linköping. Det är en fartfylld komedi vars huvudsakliga målgrupp är barn i olika åldrar. Den fyller absolut sin plats som lättillgänglig barnunderhållning. Föreställningen kastar blickar åt bland annat melodifestivalen, new age och det nya universum som internet har skapat. Dramat problematiserar dock ingenting och det är självklart heller inte meningen med denna komedi.
Det intressanta frågan är dock: Vad bör Linköping ytterligare kunna erbjuda när det gäller barn- och ungdomsteater? Enkelt uttryckt så är det just modet att problematisera och sålunda våga lyfta fram allvarliga ämnen på scenen. Om detta görs bra så får det den unga publiken både att identifiera sig och förhoppningsvis även att växa.
Någon sådan teater finns emellertid inte i Linköping. Både Riksteatern Linköping och kultur- och fritidsnämnden har visat ett begränsat intresse för barn- och ungdomsteater. De sistnämnda har visserligen i snart 20 år försörjt Ung scen öst med skattebetalarnas pengar. På det viset har också Linköpings kommun kommit undan sitt ansvar.
Ung scen öst har bland annat bidragit med nyskriven plakatteater, moderna versioner av klassiker som helt hamnat i originalets skugga, konstiga pjäser om mat etcetera. De har dock aldrig vågat vända blicken inåt.
I Sverige finns faktiskt gott om dramatiker som gjort bra barn- och ungdomspjäser: Staffan Göthes gestaltningar av vemod och sorg, Staffan Westerbergs surrealistiska skildringar av människans litenhet och Barbro Lindgrens fantasifulla pjäser är några exempel på sådant som de flesta barn kan identifiera sig med.
Det känns dock avlägset med seriös barn- och ungdomsteater när föreställningen i Gamla Linköping faller ner i ett analt stadium bestående av bajs- och prutthumor.
”Sune – Kaos i fredagsmyset” avslutas med ett kollektivt klappande till Abba-musik i vilket skådespelare och publik förenas. Detta ersätter det traditionella applådtacket. Det är kanske dags att erbjuda barn och ungdomar i Linköping en teater som förtjänar att applåderas.
Dan Berg