Valfrihet har sedan 90-talet sålts in som ett löfte om makt över det egna livet. I dag framstår det nästan som ett förtryck att inte få välja skola, vård eller omsorg. Men i praktiken har systemet bidragit till ökad ojämlikhet, försvagad demokrati och urholkad tillit i samhället.
Valfrihet är inte något dåligt i sig. Men när den görs till ett självändamål – frikopplad från jämlikhet, trygghet och gemenskap – förlorar den sitt värde. Frihet handlar inte bara om att kunna välja. Det handlar också om att ha verkliga och tillgängliga alternativ. Ibland handlar det till och med om att slippa välja alls – att kunna lita på att det offentliga fungerar, oavsett vilken skola eller vårdcentral man hamnar på.
Tanken att konkurrens leder till effektivitet har sina rötter i marknadsliberalismen. Idén bygger på att fria marknader, där olika aktörer tävlar om kundernas uppmärksamhet, driver fram förbättringar och innovation. Inom näringslivet stämmer detta ofta – eftersom framgången mäts i vinst. Men när den logiken överförs till välfärdens kärnområden uppstår en konflikt mellan marknadens principer och samhällets behov.
För vad är egentligen syftet med vården? Med skolan? Med omsorgen? Ja, det handlar inte om att maximera avkastning. Snarare om att skydda liv, forma framtida medborgare och ta hand om de som inte klarar sig själva. Grundläggande rättigheter alltså – inte varor på en marknad.
Från de konservativa hör vi argument om att "minska statens inblandning". Det låter ju effektivt. I praktiken handlar det om att flytta makt från det gemensamma till det privata. Men det förändrar vår självbild: från "vi som bygger ett samhälle tillsammans" till "jag som köper tjänster bland olika alternativ". Staten blir inte längre ett uttryck för folkets vilja – utan en inköpare och administratör.
När skolan blir ett företag, vården en marknad och omsorgen en tjänst sker en förskjutning. Fokus flyttas från rätten till god välfärd, till möjligheten att välja mellan olika alternativ. Och därmed lämnar det offentliga inte bara ifrån sig kontrollen – det abdikerar också från sitt ansvar. I stället för att säkra kvalitet för alla, erbjuder man valmöjligheter för dem som kan navigera, förstå och har förmågan att betala.
Ta skolan som exempel. I teorin får alla välja. Men i praktiken gör de som har resurser, utbildning och socialt kapital ofta mer strategiska val – och flyttar sina barn till skolor med högre betygsnitt eller bättre rykte. Resultatet? Ökad skolsegregation. De som saknar dessa resurser riskerar att välja fel – eller inte välja alls. Valfriheten blir då en frihet för vissa, men en börda för andra.
I ett samhälle där medborgare reduceras till kunder förlorar vi förmågan att agera gemensamt. Den kollektiva viljan ersätts av individuella preferenser. Välfärden blir en marknad – inte en rättighet.
Kanske är det dags att ifrågasätta vår fixering vid valfrihet. Inte för att den är oviktigt – utan för att valfrihet inte är detsamma som att bara jämföra alternativ på en marknad. Sann frihet är att kunna lita på att skolan och vården är bra – oavsett postnummer. Och att omsorgen finns där – oavsett inkomst.
Ibland är trygghet en större frihet än val.