Nu med nästan dagliga dödsskjutningar, dynamitsprängningar (Ådalagatan och Brigaden) med mera ropar politiker och allmänhet på snabba, hårda lösningar.
Ett viktigt komplement som ”alla” tycks vara överens om är närpoliser, typ kvarterspolis. En polis som visar sig dagligen i närområdet blir känd och utgör en trygghet för barn och vuxna. Hen hittar kanske till och med en del kompisar som vet vad som händer barn som hamnar i en valsituation. Ska jag som 13-åring hjälpa lite äldre straffmyndiga att sälja knark, så att jag tjänar en slant? Men vad händer sen?
En tydlig allmänt omvittnad baksida med hänsynslösa knarkhandlare som utnyttjar barn under 15 år som inte är straffmyndiga. Om barnet känner polisen så kanske valet blir ett annat.
Och som sagt ”alla” tycks vara överens om att närpoliser löser många frågor i positiv riktning.
Men var är de? Varför finns de inte som både polisledningar och politiker anser vara en bra lösning på brottsförebyggande?
Kan det vara så att ingen polis vill ha jobbet? Utsatt, låg status, för lite betalt för att utsätta sig för kändisskapet?
Vänd på steken. Erbjud de lämpligaste hög lön (lika hög som många chefsbefattningar). Sätt igång.
Utse en ledning som bygger upp och stöttar hela vägen. Stöttar hela vägen!
Till den som tycker det blir för dyrt. Inte vill väl någon att de kriminella får bestämma över vårt samhälle. Jo, de kriminella har väl inget att invända, men alla vi andra.
Ett önskemål från ett gäng gubbar i åldern 71–82 år med lite livserfarenhet som tänker på våra barn och barnbarn. Polisernas tjänstgöringsscheman omfattar väl även kvällstid när de flesta brotten sker.
Borde vara dags för mindre snack och mera verkstad. Visserligen en framförallt långsiktig lösning men man måste nån gång börja – börja nu!
Vi som kallar oss
Frigångarna