Arresteringen av Julian Assange för osökt tankarna till nationalsocialisterna i Tyskland under 30-talet och till de metoder de använde sig av för att tysta regimkritiker. Regimen gjorde allt för att tydliggöra sin beslutsamhet att regera med hot och våld.
Führern skapade för detta ändamål SA, som attraherade ett järnrörsklientel, vilket var osvikligt lojalt mot honom och partiet. De flesta som anslöt sig till detta statliga terrorkommando var anti-intellektuella unga män, väl lämpade för att genomföra olika slags inhemska terrorhandlingar i statens tjänst.
I det tusenåriga rikets anda och med Sturmabteilungs metoder blev Julian Assange nyligen avhyst från Ecuadors ambassad i London. Syftet med aktionen var inte bara att få tyst på en obekväm visselblåsare och publicist, utan man ville också statuera ett exempel för dem som i framtiden överväger att publicera den ”hemligstämplade” sanningen, istället för att tiga om lögnen.
Assange är nu med all sannolikhet tystad för alltid, paradoxalt nog av två demokratier, som under hela efterkrigstiden haft ambitionen att värna om fred och frihet. Vad som än händer med Assange i fortsättningen, så kommer han förmodligen aldrig mer få en chans att hålla ett tal om press- och yttrandefrihet någonstans i världen.
Hur kunde detta få ske? Var finns hoppet om en öppnare och friare värld, när massmedia sviker och Torgny Segerstedts gärning tycks vara fullständigt glömd?
Björn Sundberg