Det är inte länder som Afghanistan, Irak, Somalia eller Syrien som är udda i någon form av internationell jämförelse, det är vi svenskar som är det. Vår syn på jämlikhet mellan kvinnor och män, på familj och individ, på religionens begränsade inflytande och på barns rättigheter är inte värden som var och en är unika för Sverige, men sammantaget sticker vi ut.
Sverige står inför utmaningen att integrera många flyktingar in i Sverige. Även om antalet asylansökningar sjunkit kraftigt under 2016 så är flyktingkrisen inte över. Faktum är att hanteringen av den precis har börjat. Det akuta mottagandet är den enkla delen. Utbildning, språk, arbete och permanent boende är de svåra delarna som återstår.
När vi nu ska ta upp nya människor i vår samhällsgemenskap så kommer det uppstå förvirring, oklarhet och konflikter utifrån de kulturella skillnader som finns. Att den insikten saknas hos så många kommer inte bara att försvåra en effektiv integration när vi behöver den som mest, den kan också fungera som en pyrande krutdurk för sociala motsättningar.
Jag älskar mitt lilla, udda och extrema land i norr. Jag älskar Sverige inte bara för att det är här som jag vuxit upp, utan för att lagar, normer och värderingar ger mig individuell frihet samtidigt som det också ställer krav på hur jag förhåller mig till andra. I diskussionen om svensk kultur behöver vi inse att vårt synsätt på demokrati, rättsstat, religion och människan inte är någon allmänt utbredd syn i världen.
Den dag vi tar våra värderingar för givet, och antar att alla som kommer hit genast ansluter sig till dem både i tanke och handling, är risken stor att de går förlorade. Rådande normer har alltid utmanats och ska alltid utmanas av varje generation, men undfallenhet för eller anpassning till förtryck, kränkningar av religionsfrihet, hederskulturer och förlegade religiösa uppfattningar är inte en väg framåt för någon, utan en väg bakåt.
Det sägs att man bygger ett land med lagar, med meningen att den som följer lagarna är en god samhällsmedborgare. Med ett sådant förenklat resonemang missar man framförallt två saker. För det första att lagstiftning är att betrakta som ett golv för hur vi beter oss gentemot varandra. Vi har inga lagar som kräver att vi hälsar på det motsatta könet, men vi har normer som gör att det förväntas ändå. För det andra så missar man att lagstiftning grundar sig i rådande normer och värderingar. Ska man förstå Sverige, ska vi bygga ett Sverige där vi tar upp nya människor i vår gemenskap, så handlar det inte bara om lagar – utan om att förstå och ansluta sig till de normer, värderingar och sedvänjor som bygger vårt land.