Få nutidsdokumentärer har på kort tid blivit så omtalade och omskrivna som fotografen Christoffer Hjalmarsson berättelse om hemlöshet (SVT/SVTPlay). Christoffer bestämmer sig för att försöka leva som hemlös under 36 dagar. Utan pengar, sovplats och utan sitt vanliga nätverk ger han sig ut i ett kallt vintrigt Stockholm. Snart lever han sida vid sida med personer som av olika anledningar är hemlösa och får ta del av deras starka berättelser.
När jag tittat på denna dokumentär har jag fått mig en tankeställare. De hemlösa människor vi möter på gatan, i parken eller på parkbänken har hamnat snett i livet av en anledning och behöver samhällets hjälp för att komma tillbaka på rätt spår i livet igen.
Varför blundar vi då för verkligheten och låtsas att vi inte ser alla de människor som tigger efter hjälp på gatan? Sverige är ett av västvärldens rikaste länder med hög välfärd. Sverige har alla möjligheter och resurser att hjälpa alla de utsatta människor som lever på gatan på grund av missbruk, psykisk ohälsa och oftast personlig fattigdom.
Till detta kommer alla så kallade EU-emigranter eller ensamkommande barn som saknar bostad. Jag tycker att Sverige måste börja ta ett större ansvar och ta emot människor med öppna armar. Även om det krävs resurser för att hjälpa alla utsatta människor så kommer man att få tillbaka det när människorna har kommit in i samhället igen.
Det som inte framkommer i dokumentären är att det även är barnfamiljer som tvingas att bo på gatan. Kommunerna måste därför ta ett större ansvar och prioritera de människor som behöver hjälp, speciellt barnfamiljer så att de får en trygg plats att bo på. Barnen är samhällets framtid och de behöver växa upp på en trygg plats.
Hemlöshet är påfrestande och många av de som är hemlösa mår psykiskt dåligt. Missbruk är vanligt. Ofta tjänar personerna inga pengar på ett jobb och tiggeriet drar inte in mycket pengar. Det leder till att många hamnar i kriminalitet för att få ihop pengar till missbruk som är avgörande för att de ska klara av påfrestningarna på gatan.
Om kommunerna kunde hjälpa fler människor att få en bostad och en trygg plats skulle det kunna hjälpa människor att bli av med deras missbruk, men det kan även minska stölderna runt om i städerna, vilket leder till att resten av samhället kommer känna sig tryggare.
Jag önskar att vi ska bemöta alla människor, även de som bor på gatan med öppna armar. Man blir lätt tillbakadragen och blundar för det man inte känner till, men alla som lever i samhället är människor oavsett vilka förutsättningar man har!
Ebba
16 år