Som mormor och mormorsmor minns jag "tackritualer" från då de egna barnen var i förskoleålder. Niga och bocka och ta i hand och använda ordet "tack" med ögonkontakt med givaren. Det låg inte någon kadaverdisciplin bakom, bara det givna att får man en gåva så visar man sin tacksamhet.
Jag efterlyser inte det rituella, men frågar: Vart har ordet "tack" tagit vägen? Det är ett anspråkslöst ord, men det tål att efterlysas. Inte är det barnens fel att det är borttappat. Jag skulle vilja höra föräldrars och pedagogers tankar om försvinnandet. Själv tycker jag det är ansvarslöst att inte presentera tackordet, ja, kanske till och med öva det med småttingar, som vips växer upp till tonåringar.
Bör ordet då inte sitta välförankrat och inte upplevas skämmigt att uttala? Jag är faktiskt riktigt trött på att inte höra tack från det uppväxande släktet. Dock är jag rädd för att ge mig på att uppfostra små släktingar eller grannbarn.
Tacksammast tar jag emot synpunkter, men blanda inte in "respekt". Jag har som utgångspunkt medmänskligt sunt förnuft.