Svar på ledarkrönikan "Cyklister som inte kan följa lagen har inget på vägen att göra" (19/7):
Jag gillar inte att gruppera ihop trafikanter som ledarskribenten gör. Det ökar misstroende, aktiverar försvarsbeteenden och skapar bara ett vi och ett dom. Det blir tyvärr inte det minsta konstruktivt. Vi är faktiskt alla trafikanter, ibland gående, ibland på cykel, ibland stående på elbräda eller scooter, ibland på motorcykel, ibland kör man bil, vi växlar mellan rollerna. Lagstiftningen är givetvis till för att hålla ordning på oss alla, i den aktuella trafikant-roll vi för tillfället har.
Att vi cyklister ofta hamnar i skottgluggen är kanske inte så underligt, men de allra flesta cyklister gör sitt bästa, iförda vårt lilla skydd, den lille hjälmen, i övrigt har vi inga som helst kroppsskydd.
Ni tycker ofta att vi ligger lite långt ut i vägbanan, men vi behöver ett ”vingelutrymme”. Flera länder i Europa har 1,5 meter avstånd till cyklist lagstadgat. Inom dessa 1,5 meter ryms faktiskt två cyklister vid sidan om varandra. Allra längst ut på vägkanten kan det ha blåst ut glasbitar och finnas vassa stenar här och där och det innebär en säker punktering för oss cyklister.
Tack, alla bilister som kör över i vänster körfält och lämnar ett säkert avstånd till mig som cyklist, ni är guld värda och jag är er så tacksam.
Någon som är lika gammal som jag och kommer ihåg Pekka och Bibi Langer och deras trafikradioprogram? De brukade avsluta programmet med uttrycket ”Krama varandra i trafiken”. Även humorprogrammet Nöjesmassakern och deras inslag ”Rattmuffen”, använde uttrycket. Nuförtiden är det väl mer ”fingret” som gäller, men tänk om vi kunde återinföra lite ”kramar” i trafiken, i alla fall lite pyttegrann.
Vi bör vara snälla och omtänksamma, öva upp vårt trafikvett baserat på lagstiftningen, hålla lagstadgade farter, hålla avstånd till framförvarande och ha ett utpräglat konsekvenstänk, särskilt för de mest utsatta i trafiken: barn, barnvagnar, äldre, äldre med rullatorer, gående, löpare, cyklister, diverse elbrädor och scootrar, rullskidåkare, motorcyklar. Alla dessa är så oskyddade och får ta en eventuell törn direkt mot kroppen med stor skaderisk. Så om vi tänker lite mer på andra, så skapar vi ”kramar” i trafiken och slipper att gruppera oss för pajkastning som inte leder till annat än aggressioner, utan vi kan bidra till ett ”kram, vi är alla trafikanter”.
Tack för ordet, säger en som varit ute på vägarna som cyklist, sedan bröderna Fåglums storhetstid på 60- och 70-talen. Jag cyklar året om och kommer upp i ca 500–600 mil per år.