Vi är alla medvetna om miljöförstöringen idag men vi matas också med ett medieflöde där den beskrivs som omöjlig att lösa. Metoder med innovativ teknik kommer fram ibland men oftast utan riktig förklaring på hur de fungerar. Som att vi har ett tekniskt problem? Vi är problemet, inte miljön och inte tekniken.
För 4 500 år sedan kunde vi bygga pyramiderna, för 2 200 år sedan byggdes kinesiska muren, under 1800-talet byggde vi ut ett järnvägsnät och efter det kom ett omfattande avlopps- och elsystem. Mycket av det här gjorde man med enkel teknik men hårt arbetande människor. Hur grymt det än var mot dem så visade man att det går när vi satsar stort. Det är inga problem att bygga solcellsparker med alla maskiner vi har idag, det går knappt att jämföra med vad man gjorde förr.
Men vi har fler alternativ än solceller, vi kompletterar med vindkraftsparker, vattenkraft och geotermisk energi. Och vi kan lagra elen på flera sätt: i vattenreservoarer, i batterier, med vätgas och i rena vikter som lyfts för att generera el när de sänks igen.
Med den elen kan vi driva avsaltningsanläggningar vid haven och ta fram vatten från luft som kondenserar. Då kan vi odla i ökenområden och på så sätt binda koldioxid men också ge människor vatten och mat. Och vi kan resa med gott samvete: flygplan kan gå på vätgas både med turbinmotorer och bränslecellsteknik, bilar också även om batterier passar bättre där, tågen kan vara helt miljövänliga de med bara elen kommer från rätt håll.
Det finns inget beroende i kärnkraft, olja och kol, det är en psykologisk begränsning där vi har en svårighet i att ställa om. Många tänker att det kostar men det är inte riktigt sant. När man gör gemensamma satsningar blir kostnaden neutral. Det kostade inget att bygga ut den infrastruktur vi har omkring oss, däremot stimulerades ekonomin och vår standard blev höjd. Den enda kostnaden är priset miljön har betalat men idag kan vi betala tillbaka, bara vi gör det globalt.
Johan Gudmundsson
MIR Miljö och Internationell Rättvisa