Insändare: Vi unga är inte sköra – vi är slutkörda

Jag är sexton och jag är rädd – inte för höjder, ormar eller spindlar. Jag är rädd för att växa upp i ett samhälle som blundar medan unga går sönder. Vad händer med ett land där barn isolerar sig för att de inte orkar leva? 
Över hälften av oss unga mår psykiskt dåligt. Det finns statistik, rapporter och forskning. Ändå väljer ni att titta bort.

Vi kallas ”generation snöflinga” – som om vi vore svaga, som om vi duckade för det jobbiga. Vi är inte sköra – vi är slutkörda. Vi flyr inte från det svåra – vi kämpar mitt i det. Det är inte en känslostorm i puberteten. Det är verkligheten. Vårdplatser saknas. Elevhälsan går på knäna. Psykakuten svämmar över. Vi drunknar i väntlistor och ensamhet. Hur många ska dö innan ni reagerar?
Vi ber om hjälp och får samtal i mån av tid. Om vi har tur. Enligt Socialstyrelsen ökar psykisk ohälsa bland unga varje år. Ändå skär ni ner och skjuter upp. Vi drunknar i ångest – ni kastar plåsterord istället för livbojar. 

Vi skriker – ni kallar det gnäll. Vi gråter och får höra att vi är bortskämda. Vi visar känslor – men hör ”ryck upp dig”. Vi öppnar upp oss – men avfärdas med ”tänk inte på det mer”. Vad mer måste göras för att vi ska bli tagna på allvar? 
På sommaren blir allt värre. Skolan är en paus från ett otryggt hem för en del. För andra är lovet en öken av ensamhet. Tystnaden gör mest ont – ingen ser eller frågar. Det finns ingen man kan luta sig mot. 

Sommaren ska ge glädje. Men vår psykiska ohälsa tar aldrig lov. Hetsätning, tvångstankar, depression, ångest, självskadebeteende, bipolär sjukdom och rädslan att inte orka leva finns kvar. Hela tiden. 
Vi behöver inga råd om promenader, musik eller andning i kvadrater. Vi behöver ett samhälle som ser. En skola som reagerar. En vård som svarar i tid. Trygghet hemma. Trygghet online. Trygghet i oss själva. Det byggs inte med klyschor – utan med resurser, respekt och ansvar. Skär inte ned på psykiatripersonal, vi behöver dem.
Sex av tio har svårt att prata om psykisk ohälsa, enligt Folkhälsomyndigheten. Vi orkar inte höra ”det löser sig”. Börja se lösningar. Börja agera. 

Lyssna inte för att det låter fint. Lyssna – annars kan vi försvinna. Att vi bär bördan med styrka betyder det inte att den är lätt.
Till dig som kämpar: Jag ser dig. Även när världen blundar. Världen behöver dig. Psykisk ohälsa är inget personligt misslyckande. Jag tror på dig – vi måste höras och hjälpas åt.
Lyssna – för vi finns. Vi lever. Men vi faller. Och det gör ont. 
Vill ni vara vuxenvärlden som såg oss falla – eller den som fångade oss?