Den 28 juli firas Jakttornets dag i Sverige – en dag tillägnad byggnader vars syfte är att underlätta dödandet av skogens invånare. Dagen sägs hylla tradition, säkerhet och gemenskap i jakten. Men ur det vilda djurlivets synvinkel är detta både smärtsamt och svårförståeligt.
Vi befinner oss mitt i det sjätte massutdöendet – ett ekologiskt nödläge drivet av människans livsstil. I dag utgör vilda däggdjur bara omkring 6 procent av jordens däggdjursbiomassa. Resten är människor och domesticerade djur. Skogar krymper, livsmiljöer försvinner och det lilla vilda som finns kvar trycks undan av vägar, jordbruk och betesmarker. Så när vilda djur söker sig närmare människan handlar det inte om att “ta över”, utan om att överleva.
Samtidigt driver Sveriges regering en politik som hotar att utrota vargen och därmed försvaga hela ekosystemets balans. Lodjur, järv och björn är redan trängda. Toppredatorer försvinner och med dem faller också naturens motståndskraft.
Att i detta läge romantisera jakttorn, utan att tala om vad de faktiskt används till, vittnar om en farlig blindhet. Tornet må vara en mötesplats för jägare – men för rådjuret, räven, eller vargen är det en plats där livet kan ta slut. Det är inte en neutral träställning. Det är ett verktyg för död.
Vi bör åtminstone ha modet att erkänna det – även över kaffet i skogen den 28 juli. För frågan är: vill vi verkligen vara den art som firar sin förmåga att utplåna, medan livet omkring oss tystnar?