Men med smarta enheter följer något långt mer än kontakt med klasskompisar och tillgång till läxhjälp. Vi ger barn fri tillgång till en värld av algoritmer som styr deras beteende, appar som triggar belöningssystemet och plattformar där de riskerar att möta våld, porr, extrema idéer och skadliga kroppsideal.
Detta är inte teknikneutral utveckling – det är ett pågående experiment på barns hjärnor och självkänslor.
Forskning visar tydliga samband mellan hög skärmtid och ökad psykisk ohälsa. Barn som tillbringar mycket tid med sina smarta enheter löper ökad risk för sömnproblem, ångest, försämrad koncentration och fysisk inaktivitet. Samtidigt vet vi att fysisk lek, närvarande vuxna och skärmfria miljöer främjar barns språkutveckling, empatiska förmåga och emotionella reglering, allt det som associeras med god hälsa och självkänsla.
Detta handlar inte om teknikfientlighet. Det handlar om vuxnas ansvar. Om att stå emot bekvämlighetens frestelse, våga gå emot andra vuxna och sätta gränser när barnen själva inte kan. Vi behöver ett nytt förhållningssätt till den digitala barndomen. En som prioriterar mänsklig närhet, lek, och förutsägbara kvällsrutiner med högläsning och nattningar. Teknik kan vara ett pedagogiskt verktyg, men bara i rätt kontext, med vuxen närvaro och i begränsad omfattning.
Vi behöver prata mindre om barns rätt till skärmar och mer om deras rätt till en barndom präglad av lek, närvaro och trygghet. En uppväxt fri från kommersiella krafter som format tekniken med ett enda syfte: att behålla barnet vid skärmen så länge som möjligt.
Att stå emot denna utveckling kräver mod. Och mod växer i gemenskap. Genom lokala initiativ som ”Skärmfri barndom Åtvidaberg” kan vi föräldrar börja bygga alternativet, en kultur där barn får växa upp i verkligheten och bli väl rustade innan de kliver in i det digitala.
För om inte vi vuxna sätter gränser – vem gör det då?
Låt inte våra barn formas av algoritmer som inte ser dem som barn. Låt dem inte bli ettor och nollor i en digital vinstjakt.