Psykisk ohälsa har präglat mitt 18-åriga liv sedan mellanstadiet, men i slutet av högstadiet nådde jag nya nivåer som jag inte trodde var möjliga. Jag gick in i en depression. Något jag inte blev diagnostiserad med, behandlad eller medicinerad för förrän ett år senare, trots oräkneliga samtal med vårdpersonal.
Min ångest var också konstant och kombinationen gjorde att jag drog mig undan från allt – även näring. Vi tog kontakt med vården och fick till slut hjälp på råd och stöd efter tre månader. Där fyllde jag i ett depression-formulär som antydde en medelsvår depression. Jag fick även frågan: “Har du en ätstörning?”. Något jag svarade tvärnej på eftersom det var ett faktum jag varken kunde erkänna framför min mammas medlidande ögon eller ens för mig själv.
“Äter du sötsaker?” frågade de även och när jag svarade ja var det tillräckligt för att bekräfta för dem att jag inte var ätstörd.
Tre månader senare hade vi ännu inte fått kontakt med BUP. Då fanns jag inte mer, jag bara existerade. Mitt tillstånd var akut och min enda räddning var min största fiende. Efter två besök på akuten blir jag inlagd på barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen med anorexia nervosa innan jag ens haft mitt första samtal på BUP:s öppenvård.
Jag blir kvar på sjukhuset i två månader och genomgår sedan ytterligare två månaders behandling på den nu nedlagda familjedagvården. Först när jag kom i kontakt med familjedagvården blev jag diagnostiserad med depression.
För mig var familjedagvården något jag genomled för min familjs skull. Det var en tung behandling, men den gav faktiskt resultat. Även om jag ser tillbaka på det som en av de värsta perioderna i mitt liv måste jag erkänna att jag inte hade levt i dag om jag inte fått den hjälpen. Efter familjedagvården gick jag i terapi i ungefär ett år.
Jag dog inte, men jag förlorade nästan två år av mitt liv. Jag fick se människor i min närhet gråta av hjälplösheten de kände. Jag fick gå om ett år i skolan och förlorade mycket samhörighet med mina vänner. Jag fick sitta i rullstol i nästan ett halvår och var inte tillåten att gå.
Mina föräldrar kunde inte jobba på månader. Min familj kunde som mest träffas en halvtimme om dagen i flera veckor medan jag var inlagd. Jag påverkas än i dag av trötthet, motivationssvårigheter, ångest och ätstörda tankar.
Jag vet hur mycket smärta jag och min omgivning genomlidit som vi inte hade behövt göra. Tyvärr kan jag inte få tillbaka allt jag förlorat, det enda jag kan göra är att se det som en resa som har format mig till den jag är i dag.
Det jag begär av sjukvården är att inte låta någon mer gå igenom det jag och många andra gjort. Ta psykisk ohälsa på allvar redan från början för att vi inte bara ska överleva – utan faktiskt ha kvar ett liv vi vill leva.
Fotnot. Wilma heter egentligen något annat.