Det har alltid och överallt legat och ligger i den politiska maktens intresse att ha koll över religionen i landet. Ur den politiska maktens horisont är religionen bäst när den är den rådande maktens och kulturens religiösa överbyggnad – och inget annat – och när religionen och dess institutioner fungerar som opium för folket. Ju mindre den politiska maktens intressen blir störda, desto bättre.
I en mening är det därför relevant för den politiska makten att ha det avgörande inflytandet över den i alla fall numerärt största religiösa institutionen i landet. ”Biskoparna ska inte säga mot riksdagen”, som gruppledarna för S och C i ”kyrkomötet” uttryckte saken, brutalt, naket men verklighetsförankrat, år 2009. S och C har tillsammans majoritet i ”kyrkomötet”, alltså Svenska kyrkans högsta beslutande organ, också i dess lärofrågor.
Att en del av oss på gräsrotsplanet inte betraktar ”kyrkomötet” som ett kyrkligt legitimt beslutande organ beror förstås just på att de politiska partiernas intressen – och inte den världsvida kristna kyrkans lära, ordningar och normer – har makten. Svenska kyrkan är i mina – och många andras ögon – ockuperat land.
”Intresset för sexualfrågor och pengar är markant”, skrev Christian Dahlgren. Det vore kanske mer korrekt att skriva: ”för massmedia är intresset för sexualfrågor och pengar markant när det gäller bevakningen av såväl Svenska kyrkan som andra kristna kyrkor och religiösa samfund.”