En dag upptäckte sjukvården i Loftahammar att det var blod i kateterslangen och skickade mig med hustrun som vårdare in till akuten i Västervik. En resa på cirka 800 kronor enligt taxametern, men med en egenavgift på överkomliga hundra kronor.
Eftersom urintestet inte visade något oroande, tyckte läkaren att vi kunde återvända hem till Källvik. Sjuksköterskan gick för att boka hemresan, men återvände med beskedet att den fick vi stå för själva. Kalmar landsting ställde inte upp om inte Östergötland gjorde det. Säg den pensionär som har 800 kronor tillgängliga så där hux flux.
Nu till det absurda. på frågan vad vi skulle göra nu när vi inte accepterade att betala själva. Svaret blev att man kunde stå för kostnaden från Västervik till hemkommunen Linköping.
Jamen, vi bor ju i Loftahammar, remitterade av hemsjukvården på US till deras motsvarighet i Västervik.
Nej, vi skulle prompt till Linköping. Sjuksköterskan suckade och undrade hur det egentligen står till i Östergötland. "Vi har haft bilar här från Motala taxi som hämtar patienter till Åtvidaberg", berättade sjuksköterskan.
Man tar sig för pannan.
Efter en tämligen upphetsad palaver med betongklossen på sjukresekontoret i linköping lånar en manlig akutvårdare telefonen och går utom hörhåll. Återkommer en stund senare med beskedet att allt är klart för hemfärd. Magiskt.
Claes Folkeson