Särskilda kvinnotider i badhus kan tyckas vara en avgränsad fråga om att ge möjlighet till en utsatt grupp människor att nyttja ett badhus. Men så enkelt är det inte, det här är en viktig princip för vårt samhälle. Vilka hänsyn ska vara överordnade: människors lika rätt och frihet, eller hänsyn till religiösa och kulturella särintressen?
Vi kan inte välja vilket kön vi har. Däremot har vi i ett fritt samhälle, med religionsfrihet, möjligheten att låta vår religion eller kultur begränsa våra liv. Det är inte det faktum att någon är kvinna som hindrar henne att bada i ett badhus, det är valet att leva enligt könsåtskiljande ideal.
Jag hävdar att mänskliga fri- och rättigheter måste få väga tyngre än kulturella och religiösa hänsyn. Annars hamnar vi i en gråzon där vi måste dra en gräns i varje fall där denna princip blir aktuell. Var går den gränsen? Vid religiöst påbjuden barnaga? Homosexuellas möjlighet till, eller barns rätt att inte tvingas gifta sig? Rätten att välja partner själv? Befrielse från att delta i vissa arbetsuppgifter som barnmorska, eller vissa skolämnen som elev?
Det antyds att om män är närvarande så finns alltid en risk för sexuella trakasserier. Det är en skymf, men det allvarligare är att man argumenterar för att ett sådant beteende med hjälp av könssegregering kan sopas under mattan i stället för att polisanmälas.
Vårt samhälle har det senaste seklet bit för bit frigjort sig från religiös underordning av männi skor på grund av kön eller sexuell läggning. Låt oss slå vakt om det och inte kröka rygg inför ideal som gör åtskillnad på människor. Om medborgare frivilligt vill välja bort att besöka badhus av personliga religiösa eller kulturella skäl, så är det helt OK. Men att upplyfta det till allmän norm vore ett steg flera hundra år bakåt i utvecklingen.