Väsentligt i vetenskapsteori är att veta vad man vet och kunna skilja på huvudsak och bisak. Ingemar Nordin (Debatt 18/11) har rätt i att ”klimatvetenskapen och IPCC inte gjort några som helst framsteg i sina prognoser ... på snart 35 år”. Det betyder inte att det inte finns någon växthuseffekt utan bara att vetenskapen misslyckats i ”sitt uppdrag att klargöra den politiskt viktigaste frågan av alla, nämligen huruvida våra koldioxidutsläpp utgör en fara för mänskligheten”.
Det, i sin tur, beror på att de politiska kraven i princip är omöjliga att svara på. Saken hade kommit i ett annat läge om politikerna hade ställt rimliga krav, vilket hade varit fullt möjligt, men då skulle det inte finnas några ursäkter att låta bli att vidta de nödvändiga men impopulära åtgärder som krävs för att lösa klimatfrågan.
Hade politikerna litat på de fakta som var kända redan 1968 så hade vi kunnat använda pengarna till ny energiteknik i stället för slösa bort tid och pengar på värdelösa sisyfos-utredningar.
Ökningen av koldioxidhalten i atmosfären är säkerställd och därmed kan dess bidrag till jordens värmemängd beräknas med stor säkerhet. Sekundärt ökar därmed också jordens medeltemperatur men detta samband är mycket svårt att utreda.
Genom att politikerna ställde upp målet i form av grader så förvandlades den relativt säkra storheten värmemängd till den betydligt osäkrare medeltemperaturen.
Genom att använda värmemängden som måttstock i stället för temperaturen så kan också den värsta faran beräknas, nämligen ökningen av havsytans nivå. Osäkerheten i det fallet handlar inte om antal meter utan antal århundraden.
Även här ställer politikerna upp fel krav, nämligen hur stor ökningen blir till ett visst årtal. Spelar det någon roll?
De utsläpp av koldioxid som redan skett beräknas öka havsytans nivå med cirka 30 meter men det beräknas ta cirka 400 år.
Roxen ligger 33 meter över havet ...