Det berättas att när vi hade spiktillverkning i Boxholm så kallades de huvudlösa spikarna, alltså dyckert, för Mjölbybor.
Efter att ha kikat på namnlistor med avgångskrav riktade mot ledande personer i Folkungabygdens pastorat finner jag att även gnällspikar kan placeras geografiskt.
Över hälften av namnen på listorna är folk ifrån Mantorp med omnejd.
Varför kyrkoherde Fredrik Lennmans betydelse hela tiden ska överdrivas åt det negativa hållet är svårbegripligt. Det var inte han som beslutade om att pastoratet skulle börja med näringslivsverksamhet. Det var ett demokratiskt valt kyrkofullmäktige.
Som medlem i Svenska kyrkan/Folkungabygdens pastorat tycker jag förstås från läktarplats att det var illa att kyrkan tvingades begära sitt bageri i konkurs.
Men ska vi, som inte tar något vidare ansvar för kyrkan (jag har inga uppdrag), bete oss som något av en mobb mot dem som ändå tar ansvar, så fort något nytt prövas och detta nya går fel?
Ingen kan förneka att det måste göras försök att hitta nya inkomstkällor såvida inte all balansering av det ständigt pågående medlemstappet måste ske den ”tråkiga vägen”, genom besparingar och utförsäljningar.
Det vore en sak om de ansvariga inte var beredda att dra lärdomar av det som hänt. Ingen kan ha undgått att de är beredda att göra det.
Stift/domkapitel har prövat pastoratets beslut om affärsverksamheten. Granskningarna har inte visat på annat än småfel.
I sann rättshaveristisk anda nöjer sig listmakarna inte med det.
Kyrkan misskötte bageriförvärvet. Herregud, alla vet detta, till leda har vi hört det nu.
Karl-Johan Norén