Då det inom Linköpings kommun finns beslut på att allt inom omsorg och äldrevård ska upphandlas, så tycker jag att man ska undanta LSS-gruppboendena. Hos brukarna inom LSS är både ålder, typ av funktionshinder och grad av handikapp skiftande, ifrån att vara helt beroende av sin omgivning i alla situationer och dygnet runt, till lättare funktionshinder och förmåga att kunna vistas i de flesta sociala miljöer. Många lever hela sitt liv på detta sätt.
Det handlar om våra mest sårbara medborgare. Många av dessa har ingen möjlighet att själva kunna hävda sina behov och rättigheter. De boende som helt saknar förmåga att verbalt eller på annat sätt förmedla sig med omgivningen är helt beroende av personal som känner dem väl. Inte minst i kontakt med hälso- och sjukvården är en van vårdare ovärderlig som kan läsa av smärta, rädsla, oro, sorg och vrede likväl som glädje och välbefinnande, ibland små tecken som kan ta lång tid att lära sig upptäcka.
Inför varje upphandling uppstår oro både hos anhöriga och personal, oro som även de boende känner av. Vid byte av utförare så skiljs brukarna ofta från personal som de är vana och trygga med och som kan deras historia.
LSS-boendena har heller ingen regelbunden uppföljning och utvärdering av Socialstyrelsen som äldrevården har. Mycket ligger hos gode män och anhöriga att bevaka.
Från början var inte tanken att upphandlingar enbart skulle ge billigast möjliga alternativ, utveckling och förnyelse fanns också med i vågskålen. Då forskning visar att kvaliteten i omsorgen inte har blivit bättre så kan man undra om det är värt allt detta.